Sanden. Åh denna strand.
Ljuset. Alltså detta ljus.
Det kan inte nämnas som annat än vackert.

Vi är framme nu.

Kjolstyg och solglasögon överallt. Kepsar och svettiga kroppar. Det är tur det börjar fläkta lite nu.

Sitter ute på däck på den ytterst lilla färjan som ska ta oss över till Öland. Projekt bilar ombord tycks vara ett tetris delux. Tar sin lilla tid. Bilarna handplockas för varje litet utrymme och riktas in med precision.
Men till slut lossar vi hamn och flyter iväg.

I väntan på kajen stegade vi vrålhungriga in på pizzerian och beställde helt sonika fyra pizzor som vi gemensamt slukade i ett nafs.
Så nu jäser vi gott här ombord.
I värmen.
Den stekande värmen.

Jo men nu så.

Om ni kände att jag försökte få er att förstå röran i huset igår, så skulle ni sett hönshuset imorse.
En villervalla av trötta ungdomar och väskor. Halvdiskade frukostar och felpackade kuddar. Maken ansvarade över att få in allt i bilen och jag slet upp de ovilliga sömntutorna. Den sista kom upp femton minuter före avgång.
In i bilen och sov med dig. Nu drar vi.

Bilen är tung. Gränsvärdet för detta är utom min kunskap, men vi rattar försiktigt framåt. Takboxar är bra för att få ner hastigheten.
Vi ligger med god tidsmarginal på väg mot färjan och långt före resten av karavanen.
Vi är tre familjer som ibland kallar oss en stor.
Nu ska vi leva beduinliv tillsammans på den tätast befolkade campingen i Sverige.
Får se hur familjen ser ut sen.