Middagen undandukad och jag degar med en kaffe på altanen. Två tvättar är redo för vikning och jag vet att jag behöver hänga två maskiner till. Men. Gör det sen.
Mina armar är trötta efter bänkpresspasset jag tog mig igenom i eftermiddags. Det känns skönt.

Från grannarna hör glada skratt och musik. På en sån där gemytlig nivå. Mysigt. Inte störande. De står och grillar på altanen. Ser ut som vår midsommarhelg.
Vår samvaro denna helg var som ett litet smakprov på en kommande tältvecka på Öland. Samma personer, ganska lika spartana förhållanden. Fast på Öland finns el och surf. Och riktiga toaletter och duschar. Men vi ska bo i tält och har inget kök.
Med en man med ocd och rejäla kontrollbehov kommer det bli en riktig utmaning.
Spännande.
Just nu är samme man sjuk.
Det är också spännande.

Med solen i ryggen och fötterna på den ännu täckta poolkanten sitter jag på altanen. Ätit min vanliga frukostgröt och njuter av att vara hemma igen. Hoppas på en varm dag och många plaskande barn i poolen.

Mannen har planer på tripp till den större orten för de sista campinginköpen som måste färdigställas. Själv samlar jag frenetiskt anledningar till att slippa undan. Jag har ju en del tvätt att ta mig igenom.

Solen leker med skuggorna från granen över mina ben och jag hör elvaåringen steka äggröra inifrån köket. De två små är vakna, men resten av huset sover ännu. Jag tänker inte väcka dem i förtid. Två nätter i sovsäck ger rätt till en rejäl sovmorgon därefter.
Det är ju trots allt sommarlov.

Fötterna trummar mot asfalten och svedan i lungorna gör nästan att jag ger upp. Flåset är inte vad det varit. Men när tiden passerar fyrtio minuter skrapar jag hellre ihop dem hela sextio. Och när distansen kommit upp förbi nio kilometer drar jag så klart in en hel tia innan jag tillåter mig att frustande stanna.
Det är ändå skönt att rensa systemet efter ett midsommarfirande. Lungorna brinner, men lite vatten och vila gör susen.
Det är ändå värt det. Alltid.

Vinden sliter i flaggan mellan äppelträden. Över rosorna svävar en trollslända tyst i solen. Med dagens andra kaffe pågår högljudda diskussioner vid uteplatsen framför huset. Solen är varm och vi slåss om stolarna i skuggan.

Gårdagens festligheter gör oss alla lite trötta idag. Minns musiken från den bärbara högtalaren. Roy och Roger blandades med Iron Maiden och Sugarland. Allsången skrålade från olika håll allt eftersom nya låtar startade. Roligt hade vi.
Ungdomarna höll sig på sitt håll. Roades av annat. Utan el och mibilmottagning får man nöja sig med umgänget. Och efter ett spontant vattenkrig bröts de sista gränserna och sen flöt kommunikation och trevligheter på utan något som helst gnissel.

Idag. En betydligt lugnare dag.
Förutom viss städ och undanplockning sitter vi mest och pratar.
En skön dag efter dagen.

En groda stirrar ut i tomma intet. Dess stengrå ansikte är riktat ut mot skogen. Själv vänder jag mig mot den första solvärmen.
Först som vanligt klev jag upp, hungrig krävde kroppen frukost.

Sitter mitt i skogen i ett uterum på vännernas torp. Hör alla fåglars morgonpigga läten och ser dagen vakna. Småhuttrande drar jag in händerna i munktröjans ärmar och njuter av att känna solen sakta värma upp.
Jag ser fram emot en jättemysig midsommar.
En efter en kommer pojkar ut från stugan med nyvakna frisyrer och nyfikna ögon.

Igår kväll satt vi alla i pergolan på soldäck och skrattade och mös. Med myggnätsväggar som skydd klämde vi ihop oss. Satt tätt, tätt.
Plötsligt noterade någon tiden. Halv tolv.
Det finns ju en dag imorgon också.
Den dagen finns idag.

Med en hand om pojkens styre och en på ryggen får jag med kraft jobba för att hjälpa honom över alla vindlade rötter som går tvärs över stigen åt alla de håll. Lilleman trampar på och gör sitt bästa för att inte slå i med pedalerna, medans jag flåsande pushar honom framåt. Det blev ingen lugn tur det här.

För att minska känslan av att lämna de små pojkarna åt sitt öde medan jag tog en löptur, tänkte jag att de kunde haka på. På cykel. Båda har cyklar gjorda för terräng och har varit ute i skogen och trampat runt med pappa flera gånger. Men det var ju förra året förstås. Och jag vet inte riktigt vilken väg de cyklat.

Vi kör cykelbanan, sa jag. Och killarna hängde på. Fast väl inne i skogen var det nog i svåraste laget för mina två minsta knattar. Väldigt mycket rötter och stenar. Och bergit. Brant.
Elvaåringen grejade det nästan hela vägen. Men åttaåringen, han krävde lite mer assistans.
Med mycket pepp och beröm lyckades vi ändock ta oss genom det värsta partiet utan några som helst sura miner. Bara svettiga.

Sen valde vi den lättare vägen hem.
Den med asfalt.

Alltså. Det här med sommarlov är rätt nice.

Vet att jag har en tvätt som väntar på att hängas. Vet att jag har tid att göra det när som helst. Därmed hänger jag kvar vid poolkanten en stund till.

Förmiddagen fick jag möjlighet att spendera i gymmet. Mitt alldeles egna mysrum nere i källaren. Trots att jag fått lov att backa i vikterna och lagt nivån mycket lägre än jag brukar, på grund av att jag jobbar på att minska några kroppskilon för tillfället och därför inte har samma kraft just nu(-2kg hittills), kändes det riktigt bra idag.
Jag och kompisen har nämligen börjat träna på katan i judo. För att någon gång i framtiden kunna gradera till svart bälte. Och då ingår diverse lyft av varandra. Jag är tyngre och min kompis får jobbigare att få upp mig snyggt och därför vill jag minska lite för att jämna ut oss.
Nu har vi ingen plan att gradera i år. Men nästa kanske. Vi vill känna oss fullständigt redo.

Solen värmer min ben. Sommarlov är verkligen skönt. Men nu ska nog ändå hänga den där tvätten.

På bänken står min frukostgröt. Kall och torr. Det är en timme sen jag i all hast sprang ifrån den.

Storpojken skulle övningsköra med körskolan i stadstrafik. Det innebär en startplats i den större orten fyra mil hemifrån. Och det är väl inga problem. Om allt funkar.
Han gick ner till stationen och köpte en tågbiljett och nästa minut kom informationen att tåget var en halvtimme försenat.
Så in i hallen kommer gossen fyrtio minuter före lektionstid och säger att det inte kommer något tåg.
Och där rusar jag iväg med honom uti bilen och får bränna förbi mången lastbil (var kommer dem alla ifrån och hur har de råd med dessa bensinpriser) för att hinna få honom på plats i tid. Vi hann med fem minuters marginal.

Men gröten blev kall.

Nu sippar jag på en nygjord kopp kaffe och njuter av tystnaden. Ser poolvattnets blänk skimra av den stilla rörelsen. Annat var det igår.

Igår morse fick jag ett telefonsamtal med en spontan självinbjudan. ?Jag tänkte komma och hälsa på ikväll. Går det bra??
När man inte setts på länge och saknat varandras sällskap, som man haft för vana att ta för givet då man jobbat ihop under flera år. Då står självklart dörren öppen när tillfälle plötsligt bjuds.

Så vid sjutiden. Efter alla deras barnaktiviteter och dagliga bestyr. Då dök en hel familj in med badglada döttrar och intentionen till tårtbak. Så vips var det tårtkalas i det stora grå huset. Och plask. Plask. Plask. Plask.
Tror inte poolen var tom förrän klockan var över tio. Det var en mycket nöjd pool vi stängde in för natten. Aldrig hade den väl kunnat drömma om att få känna sig så omtyckt.
Och nöjda barn somnade intill mamma. Hann knappt lägga huvudet på kudden.
Nöjd var även mamman. Härligt med spontanbesök ibland.