Like a queen.

Med sovsäcken hårt åtdragen, filten virad runt mig och kupefläkten på fullt drag. Det var inte varmt inatt men jag sov som en gud.
Vaknade lycklig vid synen av solen som vilade mot tältduken och tog den morgonpigga elvaåringen med mig och promenerade till bageriet och köpte nybakade frallor. Lyxfrukost.

Gårdagkvällen spenderades i vårt stora blå tält framför ?A star is born?. Filmkväll.
Tätt, tätt satt vi där i våra filtar och mös till filmmusiken, ackompanjerad av regnets smatter mot tältduken. Nitton pers på väldigt liten yta. Gjorde vad vi kunde för att inte drabbas av regndepp. Höll humöret uppe med en film.

Men ack denna glädje när vi nu sitter och äter lyxfrukost i morgonsolen.
Idag blir det en dag på stranden.

Fotbollen agerar tröskelstopp för att hålla vätan ute. Det regnar.

Smattret mot tältduken är båda delar urmysigt och avkopplande samt dödstrist och stressande.
Det är mysigt att sitta inne i tältet och lyssna till regnet och barnens tjatter. Eftersom vi sitter som fast här inne får vi helt enkelt bara ta det lugnt.
Samtidigt är det så fruktansvärt trist att det inte är fint väder så vi kan sola och bada och man kan inte låta bli att stressa upp sig över alla blöta skor och geggan som blir överallt.

Ikväll har vi i alla fall bokat bord på resturangen. Så vi får lyxa till det med finmat och bordsservering. Då får vi åtminstone sitta torrt en stund.
Sen får vi hoppas på väderombyte.
Och det borde ju komma snart. Det är ju trots allt svensk sommar.

Vi skrattar så vi tjuter.
Vi som står vid trästaketet och fryser så vi huttrar har i alla fall roligt. De som kör där ute på banan gör det på dödligt allvar. Det är ingen lek det här. Det går läskigt fort.

Vi vuxna slog våra kloka huvuden ihop imorse och gick in på nätet. Närmaste nöje var gocart. Behövde vi fråga ungdomarna? Nej.
Sagt och gjort. In i bilen bara.

Först ut var småttingarna. De fick köra själva i lite lugnare tempo. Så söta, inklämda i sina minigocarts med enorma hjälmar på huvudet. De for ut på banan i alldeles lagom hastighet. Inga större omkörningar. Inga större konstigheter.

Sen var det tonåringarnas tur.
Hjälp. Hornen växte ut i samma sekund som motorn startade. Sen gick det undan.
Däcken skrek i svängarna och turerna ner över gräsmattan var många.
Omkörningarna var aggressiva och gestikulerandet var hysteriskt. Roligt. Vi skrattade så vi grät.
Sen hade vi frusit färdigt.
Fick åka hem och tina. Färdigaktiverade.

Invirad i en filt sveper jag det sista av morgonkaffet. Vinden tar med sig sommarvärmen till annan plats. Hoppas den kommer tillbaka.

Camping befinner sig i ett lugn. Människor rör sig stilla mellan husvagnar, tält och duschanläggning. Vi nordbor har en aktivitetsgrad direkt bunden till dagens temperatur. Ju varmare väder desto mer aktiva blir vi. Igår var det fullt med folk överallt.
Lustigt.

Vi vuxna funderar över dagens schema. Bada stryks från listan.
Vad tros om gocart.

Tältliv för nitton personer som vill kunna äta middag tillsammans. Grilla är smidigt. Och gott. Förbaskat gott. Dessutom är det nästintill lag när det kommer till svensk sommar.
Så. Hur många billiga klotgrillar behöver vi köpa in för en veckas campingliv?

Vi vuxna kliade oss i huvudet när vi under förmiddagen funderade på hur middagen skulle lösas.
Rätt som det var. Runt hörnet in mot vår lilla tälthörna kommer tonåringarna. Gemensamt släpandes och skuffandes på en gigantisk offentlig jättegrill. Pustandes får de hjälp att placera den på lagom bra avstånd från vårt boende.

Så där ja. Problemet löst.

Vi sitter utspridda lite överallt. Vi är ju nitton personer så vi tar upp lite plats.
De yngre barnen, som vet hur man roar sig, far ut för den ena kanan efter den andra. De trötta slumrar i solstolarna. Själv läser jag. Fred Vargas.

Musiken poppar i högtalarna och det är svårt att inte hålla takten. Mannen, den rastlöse, vandrar omkring planlöst i jakt på. På detta vad vi letar efter med jämna mellanrum. Det gillar att roa oss. Just nu söker han på stranden.
Skulle det inte vara för vinden skulle jag brinna upp. Stekt fläsk.
Jag är hungrig.

Vinden lekte tafatt med tältduken hela natten och femtonåringarna ville aldrig gå och lägga sig.

Jag vaknade på golvet med tröttheten som en tung filt över mig. På golvet hörde jag visserligen hemma, men det borde finnas en tjock luftmadrass emellan. Madrassen låg kvar. Men luften hade sakta gått ut. Vissa är morgonpiggare än andra.

Larmet ljöd klockan åtta. Prick.
Då hade sjuttonåringen tydligen bestämt att det var slutsovet. Det tog en stund innan han vaknade och vi hann gå igenom hela raddan med uppladdade I-phones innan han ytterst mödosamt fick upp dragkedjan och ut huvudet ur sin lilla sovkuvös.
?Det går inte att andas? frustade han och erkände sin larminstallation. En kvarglömma från gårdagen. Då jag med nöd och näppe fick in honom i bilen innan vi skulle åka.

Denna morgon funkade larmet desto bättre.
God morgon.