Fjärilarna visar vägen. Fladdrar framför mina steg på den grusiga bilvägen ut från byn. Följer mig fram till skogsbrynet där jag viker av, in i skogen.

Flåset könns helt ok och värmen har ännu inte slagit ut mig. Kom iväg i skaplig tid tack vare att klockan väckte mig en timme tidigare än jag bett om. Jag och teknik.
Solen lyste blekt med sin frånvaro när jag satt med min morgongröt på altanen. Svalkan lockade mig ut på en löptur innan resten av huset vaknade.

Jag springer längs snirklig stig i skogen. Den tar mig över vindlande rotsystem, genom steniga bergspartier och runt skarpa kurvor. Skapad för modiga cyklister utmanar den även mig på snabba fötter.
Hör musiken i mina lurar och känner rytmen löpa ner till mina ben. Låter fötterna minska stegen för att hålla jämnt tempo med favoritlåten för tillfället, Måns, Better now.
Jag älskar att springa till musik. Som att dansa fram bland lövträd och tallar.

Tiden är det som styr mig. Målet är att springa i en timme. Och då är det sextio minuter och inget annat som gäller. När jag närmar mig hemmet får jag löpa loopar lite hur som för att få ihop tiden. Femtioåtta minuter duger inte. Sagt mål gäller.

Till slut slår klockan rätt och jag snubblar in genom dörren och ut på altan. Älskade gossar som nyvaket sitter i soffan kommer genast till undsättning och serverar mig ett vattenglas.
Sen öppnar jag poolen. Sliter av mig klöderna och hoppar i. Vilken lyx.

Första träningspasset för veckan är gjort och jag njuter till fullo av svalkan i vattnet.
Måndag.
Bra start.

Sitter lättklädd på altanen medan barnen fortsätter att plaska i poolen. Det är äntligen skönt och svalt ute. 

Jag känner doften av grill från grannen och kan inte annat än känna suget av en god köttbit. Trots att vi åt för bara ett par timmar sen. Köttfärslimpa. På mormors vis. 

I torkskåpet hänger dagens andra tvätt och jag har struntat i att sätta igång det. Det kan lika bra torka av sig självt i den här värmen. Låter dörren stå öppen och sprida doften av nytvättad tvätt. 

Mannen ligger nedsjunken i soffan framför sin nya favoritserie, nån spansk. Han går omkring och öser all möjlig spansk vokabulär över oss nu för tiden. Vet inte om han själv vet vad han säger, men det låter bra.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna spanska. Blir avundsjuk på barnen som läser det fyra år i skolan men ändå inte vill kännas vid att de kan något. Om de ändå förstod vilken lyx de har!

Tänk om jag hade förstått det när jag gick i skolan. Läste tre år tyska, men helt ointresserat och oengagerat. Lärde mig nog lite, men inte i närheten av vad jag hade kunnat lära mig. Om jag bara förstått. 

I gymnasiet däremot, då läste jag teckenspråk. Älskade det och sög i mig allt! Drömde om att bli tolk. Drömde är fel ordval, jag skulle bli tolk. Det var bara det som fanns.

Sökte direkt in på teckenspråkshögskolan efter studenten. En liten skola med få elever och de önskade sökande med arbetslivserfernhet och helst trettio plus...

Jag kom inte in.

Hopplösheten tog mig.

Läst tre år omvårdnadsprogram enbart med sikte på teckenspråket. Jag ville inte jobba i vården. Inte alls!

När man lär sig ett språk kan man hålla det vid liv genom att se filmer, läsa böcker åka till länder där språket talas. Men med teckenspråk...

Jag hade ingen möjlighet att träna någonstans. Det rann sakta bort.

Sen kom livet dessutom. Det sattes inte på paus i väntan på att jag skulle söka året därpå.

Jag flyttade ihop med min pojkvän, köpte hus i annan stad och flyttade tio mil söderut. Blev tvungen att ta jobb inom vården, det var ju det jag var utbildad till och sen gifte vi oss. Barnen kom och livet rullade på fortare än någonsin.

Sen skulle jag tillbaka till arbetslivet och var långt över trettio. 

Vad gör man då?

Efter många turer har jag nu hamnat i skolan. Elevassistent. Hur länge det varar vet man aldrig. Personalomsättningen är relativt hög. Vad vill jag göra när jag blir stor? Jag har ju passerat fyrtio. Att plugga är för sent.

Tänk om man förstod när man var tonåring. Förstod vilken lyx man hade. Hela utbildningsvärlden vid sina fötter. Bara fantasin som kan sätta stopp.

Tänk om man förstod när man var tonåring. Att du kan bli vad du vill! 

Om du bara inte ger upp!

Efter att ha kommit igång med mitt skrivande igen har jag nu tagit mig i kragen för att uppdatera bloggen lite. Plocka bort gamla länkar och sånt fix.
Det fick mig att notera min lilla bloggs födelsedag. Och det visade sig att den firar tio år i år. I maj 2009 lade jag in min första text. Mitt första inlägg.

Min familj såg lite annorlunda ut då. Endast fem små gossar.

Grattis endastgossar.

Femte gossens dop 2009. Min syster klädd i grönt blev gudmor.

Uppklädda gossar vid ett bröllop 2018. Storpojken tog studenten dagen innan.
Samma gossar. Utökade med en. Lite större.

Follow my blog with Bloglovin

Barnen hinner knappt äta frukost innan det är dags för ett bad i poolen. Min hud är klibbig redan när jag kliver upp ur sängen. Det kommer bli varmt idag.

Jag lägger ut min matta på altanen. Sträcker armarna mot himlen och känner efter hur ryggen mår. Den ömmar. Men kanske den börjar må bättre.
Gårdagens cykling var ett bra beslut för min rygg. Inbillar mig att trampen skapar liknande höftrörelser som när man går i trappor, vilket fungerar som massage för ryggslutet. Väljer att tro att det gjorde gott för min rygg och min kotpelare.

En söndag ligger framför mig.
Sista dagen av mannens semester. Han skulle ha en vecka till hette det från början. Men efter tre veckor kryper det i hans kropp. Nu har han haft fyra veckor och vill tillbaka. Ha koll på snickeriet.

Jag har några veckor kvar. Tänker njuta av dem till fullo.
Fler böcker vill läsas och fler pass vill tränas.

Plasket från poolen når nästan ända bort till matplatsen på altanen. Det skrattas och stojas i vattnet. Fyra jämnåriga lekkamrater uppfinner nya lekar allt eftersom de gamla vissnar.

Vi vuxna leker också. Ordlekar.
Jag får ordet prärie och försöker på alla sätt få min lagkamrat att fatta vad jag menar. Mina tankar går mot prärievarg. Beskriver miljön med alla ord jag kan uppbringa i min fantasi. Men hon begriper inte ett dugg och där är tiden ute.
Lilla huset på prärien, utropar hon direkt hon hör ordet.
Och så klart. Borde jag ju ha tänkt på. Men. Stress.

Vi har ätit tacos. Druckit läsk och knaprat på nachos. Utvärderat politiken och knäppa nyheter vi noterat. Medan skymningen faller ramlar vi in på månlandningarna (för det är flera, visste ni det?) och Bilderberg gruppen. Där Ulf Kristersson tydligen blivit invald helt nyligen. Ja. Det händer mycket där ute i världen vi inte hör en susning om.
Det enda vi får höra är klimathotet.

Barnen har slutat plaska. De gick på Pokemonjakt. I badkläder. I skymningen.

Vi tänder några ljus och spånar vidare.
Är månen ens på riktigt.

Follow my blog with Bloglovin

Ibland får man bara skömmas som en hund.

Gårdagen slutade med jättemysig bubbelstund på vännens altan. Vid avsked bokades löpdejt för nästa morgon. Klockan åtta. För att hinnan innan hettan slog till.

Jag sov. Undrade länge och ofta när klockan skulle ringa. Var den inte sju snart?
Ville inte missa en minut sömn, så jag sov vidare. Väntade.
Till slut känner jag att jag måste kolla tiden i alla fall. Kvart ÖVER åtta. Fuck. Vännen har redan messat flera gånger och till slut dragit ut själv.
Alltså. Skit också.

Jag som väntat och längtat och var så rädd att försova mig. Men kollade aldrig tiden. Förrän det var för sent.
Varför ringde inte klockan? Har jag hört, stängt av och somnat om? Utan att jag minns?
Tusan också.

Tacksam för att vännen inte väntade ut mig så att hon inte kom iväg. Utan att hon ändå fick sin sväng. Det var bra gjort. Kan vara lätt att sätta sig i soffan när kompisen plötsligt sviker i att dyka upp.

Nu är det hett ute. Jag har inte fått min löptur. Och inte lär det bli svalt förrän sent ikväll.
Motionscykeln i källaren kanske kan vara ett alternativ.

Varför kunde jag inte bara vaknat i tid?