Så intar lugnet åter mina sinnen. Tystnaden gör ett välkommet besök.

Lilleman fyllde nio stora år under veckan som gick och då vi skulle fira honom denna helg fick jag ett av mina infall, som jag får med jämna mellanrum, och bjöd kalaset till kräftskiva.

Jag hade glömt hur kladdigt och stökigt det blir med kräftor.

Kräftvatten på golvet, baugettesmulor över hela köksbänken, salladsblad fastklibbade på vart och varannat glas och. Ja. Ni fattar. Hela min kropp kliade av renlighetsabstinens innan vi var halvvägs igenom skivan.
Men samtal rullade på och barnen åt det som villes. Den som inte blev mätt på kräftor blev det på alla kakor och godis som sen ställdes fram. Till och med jag, mitt i min deff, unnade mig en dag av gottis. Det är vägen till att lyckas. Att se till att man orkar fortsätta. Ibland går det genom att unna sig vid speciella tillfällen.

När kvällen var till ända bäddade vi ner mormor på övervåningen och farmor och farfar i sin husbil på parkeringen. Resten körde hemåt. Det blev således en hel helg av festligheter.
Men nu. Nu sitter jag med min kaffekopp i min brassestol på altanen. Tittar på den bleka höstsolen och njuter av lugnet.

Och sen ska jag ner och gymma. Summa summarum; en bra helg helt enkelt.