Badringen driver runt i poolen. Likt ett flipperspel studsar den runt från sida till sida lite hur som. Fast i slow motion.

Min mage är fylld till bredden av smaskiga revbensspjäll och jag känner hur jag jäser där jag sakta gunger i hammocken.
Huset har åter sjunkigt ner i lugnet. Utomhus råder stillhet och från vardagsrummet hörs några spridda röster från söner i slappa diskussioner. Om vad hör jag inte.

Den stora svartvita späckhuggaren ligger ihopsjunken mitt på altan. Ivägslängd efter något bad har den sakta tömts på luft. Ser lika trött ut som jag känner mig.
Lördagen har snart runnit ut och nu väntar bara en helkväll framför någon hjältefilm. Av respekt för min älskade födelsedagsson ska jag försöka hålla mig vaken. Men det är inte min favoritkategori av filmer.
Den som fyller år bestämmer.

Magen spänner och jag känner hur denna dag av vila kryper inom mig. En del av mig vill ge upp och bara kasta sig ut för en liten löprunda. Den behöver ju inte vara lång. Jag skulle ju må så mycket bättre då.
Fast en annan sida säger stopp. Vilodag idag. Och imorgon kan du både köra styrka och springa, om du verkligen måste.

Jag kan vila. Jag är inte rädd.

En födelsedag i huset ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Inte så att jag älskar den gossen mer än någon av de andra. Utan mer för det faktum att när han föddes, föddes även min roll som förälder.
Storpojken fyller år. Och jag firar min nittonde årsdag som mamma.

En dag i stillhet. Precis enligt pojkens smak.
Fikat och umgåtts med mormor, skrattat och njutit av minnen och gamla tokigheter.
Drömt om nya resor och suktat nya strapatser.
Maldiverna drömmer storpojken. Mmm. Visst.

Nu väntar smaskig middag och filmkväll med hela gossfamiljen i soffan.
En mysig familjedag.
Nitton år som familj. Är det inte otroligt vad tiden driver med oss?