Maken slumrar i hammocken medans jag sitter och njutsuger åt mig inspiration från min bästa blädderbok när det kommer till trädgård.

Vi har slitit med rishögarna från arboristernas kapning av asken och all min tomtrensning. Vi hann få iväg tre överlastade släp till tippen innan de stängde och vi blev tvungna att ta tag i middagen. Vi har säkert två rejäla lass kvar. Minst. Den som spar han har. Det finns ju en morgondag. Tack och lov.

Min trädgårdsinspiration flödar fullkomligen över. Helt plötsligt. Vet inte vad det kom ifrån? Det fanns en tid, i ett annat liv, då jag levde timtal, dagligen i mina buskar och trädgårdshörn. Det var en tid för ungefär tjugo år sen. Innan något enda av barnen fanns. Det var också då jag satt med näsan i samma bok som jag bläddrar i nu.

Häromdagen. När jag slet som värst med min sekatör och såg, rev och kämpade i timmar kring gräsmattan. Då kom den krypandes tillbaka. Lusten. Viljan. Glädjen i att tampas med växtligheten. Och kanske insåg jag då, undermedvetet, att jag faktiskt har tid. Jag kan stå här ute och fiffla utan att tre småbarn sliter i mig, skriker eller behöver byta blöja mitt när jag är som skitigast. Jag kan bråka med mina tomthörn i lugn och ro.

Kanske det som gav mig lusten tillbaka. Var sak har sin tid.

Nu har jag gått bärsärkagång genom hela tomten. Nästan. En viss baksida når jag typ aldrig. Jag har röjt, slitit, klippt, sågat, släpat, puttat, vält, tillintetgjort och framhävt.

Jag som inte har någon trädgård i bemärkelsen rabatter, planteringar och växter. Enligt mig själv. Har nu efter rejäl samvaro med den lilla jordplätt som fallit i min lott, funnit en hel del levande ting. Ting jag faktiskt tycker mycket om! Jag har funnit rhododendron, klätterrosor, klematis och pioner, jag har också vinbärsbuskar och björnbär. Mitt äppelträd och syrenhäcken är jag ju mer närgånget bekant med.

Tyvärr är det som att allt mitt levande går på sparlåga. De lever. Men bortglömda har de stått i sina hörn, en del i över tio år, och liksom knappt fått upp hakan ur jorden. De är kortväxta och klena. Men nu när jag plötsligt väckt mitt intresse kanske jag förmår mig ge dem lite kärlek så de frodas friskare till nästa år.

Den bästa skatten fann jag på baksidan. Mitt i det överväxta virrvarret av mitt bortglömda trädgårdshörn ståtar en ek! Jag hittade en ek! Den var jag genast tvungen att klippa fram. Med sågen i ena handen och sekatören i den andra gick jag lös fullständigt. Något fruktansvärt taggigt fick ge vika och ett och annat halvvuxet lönnträd. Eller alm. Sak samma. Eken kom fram och min lycka är fullständig. Tyvärr lever jag inte om trehundra år när den står som vackrast.

Men man skulle kanske borra in en hemlig skatt för framtiden där någonstans.