Måste få berätta om igår.

Jag löste ?vemskajagsittamed?-problematiken med en föreläsningsdate och tog plats i aulan med en kär vän. Vi satte oss så där som vi båda gillar. Långt upp i ett hörn. Där man har utmärkt utblick utan att sitta mitt i smeten.

Jag hade en hel dag av föreläsningar framför mig och hymlade inte med att det kändes jobbigt. Att sitta still är inte min melodi. Min kropp och psyke trivs inte stillasittande, får värk i både kropp och själ. Men en rejäl paus mitt på dan som gav tid till promenad, frisk luft och väninnelunch såg jag fram emot.

Skolchefen välkomnade. Pratade. Presenterade någon som presenterade sig själv. Plus fem till. Ahhh. Det kröp redan i benen. Sen bjöd han upp någon jag aldrig hört om förut. Hur har jag missat?

En tjusig tjej stegade fram. Med självklarhet, självsäkerhet och glädje som lös ur varenda rörelse. Hon började tala. Och hela aulan brast ut i skratt. Ett skratt som varade i två timmar. Med två snabba växlingar till tårögdhet som skrattades bort lika fort.

Det var vasst, slipat, och rappt. Gripande, häpnadsväckande och lärorikt. Vi kände igen oss från både arbetsliv och privat. Från olika roller i livet och i olika relationer. Det var fenomenalt!

Hennes föreläsning handlade om arbetsglädje men var så otroligt mycket mer än så. Det var att välja glädje till både livet och arbete, hanterandet av problem, acceptans och respekt för medmänniskor. Jag fylldes av enorma mängder inspiration och vilja. Vilja till allt!

Ska ni lyssna till någon ska ni lyssna till Christina Stielli!

14 Augusti 2019.

Vaknar och kliver in till den mest fantastiska blombukett på köksbordet. Ett omfång av solrosor i en vacker kreation. I kortet läser jag; ?20 år var lätt?.

Tjugoårig bröllopsdag. Vilken underbar dag.

Jag var bara sjutton när vi träffades. Gick i gymnasiet, andra året på omvårdnadsprogrammet, och han var min klasskompis storebror och låg i lumpen. Vi träffades på klasskompisens artonårsfest och hakade i varandra direkt. Träffades igen på festen innan skolavslutningen och fortsatte fastna i varandras fotspår. Och sen. Sen plötsligt ringde han.

Det var den åttonde juni 1996 och jag var obekymrad, orädd och tog dagen som den kom. Klädd i mörk, långärmad, fotsid klänning, knähöga, snörade skinnkängor och med ett stort runt metallhänge i en lång skinnrem runt halsen tog jag tåget dit. Levde under inspiration av häxor och vikingar.

For från lägenhetsmassor till ytterkantens finare villakvarter och mötte en kille med ljusa jeans, farfarströja och bruna seglarskor. Som levde ett liv bland båtar och fint folk. Ni ser krocken va? Likt plus och minus drogs vi mot varandra och sen satt vi fast.

Tjugo år var lätt. De spenderade vi med att få barn, bygga ut, få barn, få barn, flytta, få barn, resa, resa, få barn, resa, renovera, få barn, jag börjar jobba, resa ännu mera och tjoff så har tjugo år gått. Vad kommer nästa tjugo år bjuda på?

Livet är allt ett äventyr.