Jag begriper inte vad deras uppgift är och kan inte läsa av vem som är duktig eller inte. Vilket känns helt ok. Det är inte min uppgift som förälder att sitta vid kanten och bedöma mitt barns prestation. Mitt enda mål är att sonen rör på sig och har kul. I det hänseendet är min roll att presentera olika aktiviteter för honom och hjälpa honom dit.

Just nu är det fotboll och de står i klungor på plan och sparkar bollen kors och tvärs. Några har gula västar, några blå och några ingen alls. Jag tittar med ett öga.

Som judotränare vet jag att det finns inget värre än överengagerade föräldrar som följer sitt barns varenda rörelse och pekar och kommenterar. Slutar alltid med att barnet vänjer sig vid att söka förälderns bekräftelse för allt den gör på träningen. Hemskt!
Barnet tränar inte för sin förälders skull, utan för ditt eget nöje!

Var gärna intresserad och fråga om det var kul eller om de gjorde något nytt. Men låt inte som att det de gör på träningen är dödsallvarligt. Det är ju en lek. Ska vara en lek och ska vara kul.

Själv ska jag gå och leka judo ikväll och är väldigt tacksam att ingen kommer sitta och iakta mig hela träningen!