Befinner mig i en storm. Känns som att det är jag som är centrum av det hela yrvädret. Kämpar för att hålla ett lugnt. Ett lugn som nog utåt sett ser rätt stabilt ut.
Omkring mig väsnas det, likt en orkan som försöker slita omkull allt det kommer åt, det skriks och skälls om allt och ingenting.
Jag står i mitten. Tar emot. Biter ihop.
Vet att stormen egentligen inte rör mig. Kämpar med att inte fara med i det omtumlande känslovirrandet.
Andas. In. Andas. Ut.

Det är inte jag som är orsaken till denna cyklon. Jag är bara masten den fått fäste i.
Jag vet. Jag gör rätt.

Är rätt rätt även om alla andra tycker det är fel?
Försöker benhårt hålla fast i min inre kompass. Vill inte tappa bort mig bland alla övrigas vimsande riktningar. Jag vet vad jag anser är rätt. Jag vet. Vill göra rätt.
Vill göra rätt.
Vill göra rätt.
Vill. Göra. Rätt.