Med frostnupna kinder promenerade jag till jobbet imorse. Marken under mina fötter gnistrade som av tusentals stjärnor. Som att vandra över himlavalvet.

Mina lår kändes lite stela efter gårdagens långpass. Jag sprang då en runda längs de lantliga grusvägarna på fjorton kilometer. Maken fick jag också med mig.
Min julklapp från mannen var en anmälan till Göteborgsvarvet. Vilket gjorde mig överlycklig! En gåva i gåvan är att få dela upplevelsen med honom.
Men till skillnad från mig har träningen inte varit lika prioriterad för honom. Nu måste han förändra detta.

Själv har jag ett upplägg för min träning inför den halvmaran att få ihop ett intervallpass, ett pass med lite varierande farter på något längre distanser och ett rent distanspass.
Jag brukar lyckas få med mannen som farthållare på något av de första passen under veckan. Men distans var det länge sen han sprang. Väldigt länge. Riktigt länge sen faktiskt.

Men inte var det något som märktes på honom inte. Han struttade fram likt en gasell ändå. Trots att jag till slut lufsade fram med tunga ben, släpandes av trötthet. Jag som ändå tränat på ordentligt med löpningen det sista året.
Vissa tycka vara gjorda för specifika saker.
Men han är en ypperlig hare och perfekt som farthållare!

Den enes kunskap är den andres lärande.