En tung dag till ända.
Finaste lilla kyrkan byggt i rödaste timret. Snett och vint med ett knarrande golv. Fylld med kärlek och blommor och djupaste sorg.
Prästen sa så mycket vackert och mitt hjärta höll knappt ihop. En stund kände jag för att ställa mig upp och be om en paus. Pallade inte!

Men den stunden passerade.
Liksom alla andra.

Så var mitt avsked av min högt älskade farmor till ända. Som jag bävat för den här dagen.
Och nu är den slut.