Vet inte vart alla tagit vägen. De tre stora är borta. På jobb, festligheter och utflykt till storstan. De två minsta har gömt sig med lördagsgodiset vid nån tv i nåt hörn och fjortonåringen leker John Wick med pappa. Det smattrar från kulfångaren på altanen.

Jag försöker samla kraft för att hänga dagens andra tvätt. Får se hur det går med den saken.

Det har varit en jätteskön dag idag. Solen har skinit hela dan, men det har ju fortfarande blåst ordentligt.
Fick ihop dagens löpning på ett utmärkt sätt.
Det var tänkt som ett distanspass med en tio minuters tempoökning på mitten. Och som vanligt planerade jag att lägga mitt tempo högre än planeringen.

Resultatet blev 6km på 5.35-tempo, 2km på 5.00 och 6km på 5.45 Den sista femman var såklart i stark motvind. Det spelar ingen roll hur jag lägger mina pass. Jag kommer inte undan vinden ändå.
När den här halvmara-utmaningen är avklarad ska jag bli ren traillöpare. I skogen borde det inte blåsa.
Och efter all denna landsväg och asfalt längtar jag enormt in på skogstigarna. Det är så himla mysigt att få skutta fram mellan rötter och stenar. Känna doften av mossa och granbarr. Åhh.

Man skulle ha ett hus i skogen.
(Drömmer mig bort)

Huset sover. Solen bländar mina ögon (och morgontvn) så jag drar gardinen för fönstret.
Jag har vaknat, på tok för tidigt, som vanligt, haft min stund på yogamattan, hashtag yogareverydamnday och all det där, ätit min frukostgröt, dagens absoout godaste måltid och kaffet är redan slut. Måste nog reklamera, tog slut på tok för fort.
Och fortfarande sover hela huset.

Dessa stunder är några av de bästa. Lugnet på morgonen. Solens första strålar. Tystnaden i huset. Klockan som tickar och vetskapen om att jag har en hel dag framför mig.

Jag älskar att leva.