Samlade i solen sitter vi på altanen. Äter.
Någon äter lunch medans andra äter frukost. Allt mellan mikrad pizza och yoghurt med musli intas till ljudet av fågelsång och grannars kackel. Lite mysigt. Sommarkänsla.

Igår plockade vi ned kapellet av båten. Det ska lämnas in för tvätt och lagning. Kommer kännas så lyxigt och fräscht sen.
Drömmer om att få ordning på många bitar i båten. Om bara obegränsat med tid och ork fanns. Tänk vad man skulle kunna åstadkomma då.
Tid. Och kraft. Det är det som gör det mesta möjligt.

Solen bränner mot mina ben.
Snart väntar ett par timmar bredvid fotbollsplan och kanske slipper jag frysa så mycket som förra veckan.
Den här gången ska jag vara lite mer rutinerad. Campingstol och kaffe. Det är det som gör skillnad vid linjekanten.

Vet inte vart alla tagit vägen. De tre stora är borta. På jobb, festligheter och utflykt till storstan. De två minsta har gömt sig med lördagsgodiset vid nån tv i nåt hörn och fjortonåringen leker John Wick med pappa. Det smattrar från kulfångaren på altanen.

Jag försöker samla kraft för att hänga dagens andra tvätt. Får se hur det går med den saken.

Det har varit en jätteskön dag idag. Solen har skinit hela dan, men det har ju fortfarande blåst ordentligt.
Fick ihop dagens löpning på ett utmärkt sätt.
Det var tänkt som ett distanspass med en tio minuters tempoökning på mitten. Och som vanligt planerade jag att lägga mitt tempo högre än planeringen.

Resultatet blev 6km på 5.35-tempo, 2km på 5.00 och 6km på 5.45 Den sista femman var såklart i stark motvind. Det spelar ingen roll hur jag lägger mina pass. Jag kommer inte undan vinden ändå.
När den här halvmara-utmaningen är avklarad ska jag bli ren traillöpare. I skogen borde det inte blåsa.
Och efter all denna landsväg och asfalt längtar jag enormt in på skogstigarna. Det är så himla mysigt att få skutta fram mellan rötter och stenar. Känna doften av mossa och granbarr. Åhh.

Man skulle ha ett hus i skogen.
(Drömmer mig bort)

Huset sover. Solen bländar mina ögon (och morgontvn) så jag drar gardinen för fönstret.
Jag har vaknat, på tok för tidigt, som vanligt, haft min stund på yogamattan, hashtag yogareverydamnday och all det där, ätit min frukostgröt, dagens absoout godaste måltid och kaffet är redan slut. Måste nog reklamera, tog slut på tok för fort.
Och fortfarande sover hela huset.

Dessa stunder är några av de bästa. Lugnet på morgonen. Solens första strålar. Tystnaden i huset. Klockan som tickar och vetskapen om att jag har en hel dag framför mig.

Jag älskar att leva.

Flitens lampa lyser. Vabbar och ser till att få ut det absolut mesta av dagen.

Försökte få lilleman till skolan idag. Finns inte mycket jag tycker värre om än lathet och löjlig villvarasjuksåjagärnogsjuk-syndrom. Så jag slet upp honom ur sängen och såg till att han borstade tänderna och drack vatten och verkligen försökte vara frisk.
-Hur känns det nu, frågade jag sen.
-Ont i halsen.
-Ont i halsen som lite rossligt eller ont i halsen och känner dig sjuk, forskade jag vidare.

Eftersom det inte fanns minsta synligt symtom och definitivt ingen feber, så var jag tveksam. Men lilleman menade att han kände sig sjuk. Och även om jag i vanliga fall hade skickat honom till skolan ens utan denna utfrågning, så gör dessa tider att man hellre friar än fäller. Men inte hur slapphänt som helst.

Så. Då blev det en dag till övers.
Jag har passat på att tvätta (som om jag inte gör det annars) (men lite extra), städa undan påsken (borde jag väl gjort redan), städa undan skor (hallen var överfull) (lyckades hitta ett skåp passligt för detta), skurat varenda kökslucka och låda (köket som nytt) och skurat rent ugnen (blä usch tvi vale). Sen hann jag med ett gympass där mitt i alltihopa dessutom. Väl utnyttjad vabbdag.

Nu tar jag mig en snabb kaffe innan resten av familjen kommer hem. Och en promenad i solen vore ju nåt det med.

Kryper ihop intill lilleman i soffan och börjar varva ner efter dagen. Den har gått i ett sen klockan sex imorse.

Idag var det kvällsmöte på jobbet från klockan sex till åtta och jag som följer mitt löpprogram inför halvmaran i slutet på maj, (Som jag får göra på egen hand på hemmaorten.) (Vilket inte sänker min motivation det minsta, snarare tvärtom. Inget kan hindra min plan.) ville ju absolut hinna med dagens löpträning innan mötet. För efter, vid halv nio, skulle det aldrig bli av.
Så jag sa till maken att han var tvungen att fixa middag och köra tolvåringen till fotbollen. Och inte jobba över. Till att börja med. Det kan ju vara bra att komma hem först. Aja.
Och det är ju inget konstigt, vi är ju två föräldrar. Att han fixar det är ju normalt.
Men. Att jag säger att jag inte hinner för att jag ska på möte, är en sak. Fast att jag inte hinner på grund av att jag ska springa. Träna. Då känns det plötsligt som att jag skolkar. Ljuger. Luras.

För mig är träningen väldigt viktig. Jag tittar nästan aldrig på tv, sitter inte särskilt mycket i soffan. Det har jag valt bort. Träningen är viktigare. Och tidig läggning. Sömn är viktigt. Det hör ihop med träningen.
Så jag offrar med lätthet mycket annat. Det mesta egentligen. Familj, barn, träning är det som är viktigt.
Sen kan jag ha damm i hörnen och hänga tvätt innan läggdags, missa kompisfika, nödhandla efter jobbet för att storhandling inte hunnits med osv.

Så jag tycker att det är ok att jag inte hann laga middag idag för att jag skulle springa.
Det var ok att jag dumpade dagen på min man. (Han har inte gnällt) Det är bara mitt eget samvete som gnisslar.

Passet då. Joråsåatt. Det gick perfekt.
Skulle springa sju intervaller på fem minuter vardera. Och varje intervall skulle öka tempot med tio sekunder/km.
Jag skulle starta första intervallen i tempot 6.00min/km Nästa skulle hålla 5.50min/km osv.
Och banne mig. Det gick kanon. Höll de med några sekunders marginal. Underbart.
Och när jag skulle hålla 5.30 var det som att få på sig rätt skor. Det bara flöt. Det var mitt tempo. Flow.

Så om jag ska se lite så där övergripande på min träning, så är det väl styrkan som går skit och löpningen som flyter riktigt bra.
Någon slutsats av det...

Ja. Vad ska man säga. Skitpass. Just nu överskuggas mitt sinne av resterna från dagens skitpass.
Helkropp med fokus på maxstyrka. Försök till personbästa i två övningar. Bommar båda. Lyckas inte ens tangera det gamla pb?t. Så dåligt.
Känner mig usel. Värdelös. Undrar vad det är för fel på min kropp. Varför går resultaten åt fel håll.
Surar. Grottar ner mig i bitterheten.

Suck.

Nedrans skit.

Det är inte synd om mig. Och jag är inte löjlig. Jag bara känner. Tillåtet. Låter känslorna fylla mig. Till bredden.
De kommer sen sakta blekna. Mattas av. Rinna ut.

Typ. Nu.

Imorgon är en ny dag.
Då ska jag göra nåt roligt. Springa. Det är kul. Långa intervaller i stege. Lite snabbare för varje kilometer. Då kommer jag känna mig stark. Stabil. Trygg. Snabb. Uthållig.
Det blir bra.
Bättre känslor.

Känslor kommer och går. De är inte fel. De är inte fula.
De är tillfälliga.

Kör igång arbetsveckan ordentligt med lång arbetsdag och två möten. Med tanke på mina värkande ben (tog värktablett imorse för att ens kunna röra mig) unnade jag mig en vilodag så där bara. Rakt av. Utan krussiduller och med en pralin till. Eller två. Kan ha varit fyra, men vem räknar.

Vet inte hur min kost förhåller sig till min träning. Funderar på om det ligger i obalans. Skaver med kraften och återhämtningen (med tanke på träningsvärken) och fryser så förbaskat jämt. Konstant. Går fortfarande med underställ och två jackor medans jag ser folk springa med short. Hmmm.
Igår vräkte jag i mig en pizza.
Måste ta en funderare på det där.

Lärarna har ett litet ordspråk som gäller att det du inte får gjort innan påsk hinner du inte med. Med andra ord, nu går det fort.
Jag gillar den tanken. Snart sommarlov. Helt ok.

Hur mitt liv ser ut till hösten är dock ännu en gåta. Min tjänst som elevassisten går ut i augusti och även om jag vet att skolan har planerat in mig i organisationen, så vet jag inte om jag har det. Beror lite på hur och varför.

I övrigt har jag sökt till drygt åtta olika utbildningar. Både yrkeshögskola och vanlig. Sökningar i en blandad kompott, utspridda nät åt både höger och vänster.
Jag brukar inte vilja vara öppen med sånt, vet ju inte om jag kommer in på nån. Men som ett första steg är jag nöjd med att vara behörig till samtliga. Känns som en vinst bara där. Jag är inte så knusslig.

Jag har suttit och omplacerat mina ansökningar tio gånger om nu. Vad vill jag helst. Det. Eller nej. Byt. Byter igen. Äh. Nej.
Skönt att valet stänger imorgon. Lagt kort ligger. Då blir det lugnt.
Storpojkarna har också skickat sina ansökningar.
Jag vill ju inte prata för mycket om dem. Det är ju deras liv. Men det går åt olika håll kan jag ju säga. Ekonomiskt och konstruktion.

Det blir hur som helst otroligt spännande. Av tre möjliga kanske någon sitter i skolbänken till hösten i alla fall. Om inte corona sabbar det med.

Spännande som sagt.

Benen värker. Pulserande smärta dunkar i lårmusklerna. Går som strålar från ovansidan av knäskålarna uppåt mot höften.
Träningsvärk deluxe.

Jag brukar aldrig ha träningsvärk. Det är snarare så att jag brukar gnälla över att jag aldrig får det. Att jag aldrig får känna känslan av att ha kört ett ordentligt träningspass. Av att ha kämpat rejält.

Men de senaste veckorna har just låren känts av på riktigt efter distanspassen. Vet inte vad jag gjort för skillnad, men förmodligen trycker jag på mer än jag gjort tidigare. Och det säger ju tempot också.

Så distans i lördags, underkroppsstyrka igår och sen korta intervaller idag.
Nu vill benen inte vara med längre. Måste nog ta vilodag imorgon.

Det har varit lite galet med vädret idag tycker jag. Mina intervaller fick jag springa i ömsom sol, blåst och snöstorm. Det var endast regnet jag slapp. Tack och lov.
Vinden kan ju vara bra vi intervaller. Om den går åt rätt håll. Det gör den dock sällan. Så tempot blev ganska varierat kan jag säga.

När jag väl tinat upp med en varmdusch var det bara att klä sig varm igen. Lilleman hade fotbollsmatch. Sin första. Både pappa och mamma blev stationerade vid plankanten och det kunde gott ha behövts ankare på oss båda för tusan vad det tog i. Bollen seglade iväg lite som den ville mellan de tioåriga spelarna. Det var nästan svårt för dem att hålla den ens på plan. Det var två lag mot vinden.
Mamma fick smyga iväg och värma sig i bilen med jämna mellanrum för den där kylan och träningsvärken i mina ben gick inte överens de heller.

Nej. Nu kör vi tisdag imorgon. Ny arbetsvecka med nytt väder tack.