Två av storpojkarna tog lilleman till hjälp för att ta sig igenom äggjakten på eftermiddan. Jakten avklarades av de andra redan tidigt imorse, men sover man borta och länge får man minsann klara av den själv. Tyckte jag. Här delas banne mig inte ut några ägg hur som helst. Man får faktiskt leta rätt på dem först.
De var dock snabba med att ta minstingen som gisslan. Ett offer han gärna gjorde. Suckade åt deras dumhet och visade vart spåren egentligen ledde.

Själv fick jag min egen jakt redan på förmiddan, efter första äggjakten, min var på hastigheten. Distanspass med temporamen på 6.00minuter per kilometer. Jakten gick på att komma under 5.45
Jag trampade. Flåsade i uppförsbackarna, piskade mig på raksträckorna och pushade mig utför. Blev trött. Kom igen. Fick nån pepplåt i öronen och skuttade någon kilometer. Jobbade med steget. Sträckte ryggen och vinklade höften.
Och kom i mål med tempot 5.33
Snyggt jobbat. Värt en glass till efterätt. Och många koppar kaffe.

Resten av dagen har använts till att jaga nya kompisar. Vår käre guldhamster Jack lämnade oss helt mållösa lagom till långfredagen, får se om han återuppstår, vi begravde honom lite mer under jord än i en grotta. I en mjölkkartong. Och tomheten blev stor.
Inte att fjortonåringen önskar sig en ny, men de två minsta har ju aldrig haft någon hamster. (Varje annan son har haft sin egen guldhamster, så vi har haft hamstrar i typ sex år nu.) Men nu tar vi och gör två flugor på smällen och skaffar dvärghamstrar så får de varsin som lever ihop. Så kanske hamsteråldern är avklarad sen.

Varje tid har sin period. Hamsterepoken visade sig bli lång.

Lite häpen blev jag allt. Även om tolvåringen inte har förmågan att förvåna mig längre. Den gossen kan hitta på vad som helst. Men när han på infall tänker ge sig ut och springa vår vanliga 5k-runda, som vi promenerar tillsammans ibland, och får med sig tioåringen, då reser sig ögonbrynen en smula. Ok? Kör på.
De kom hem igen efter ungefär 40min. Den ena något tröttare än den andre.
Sen var det min tur.
5x 2min 5.45-tempo+6min 5.15-tempo De snabba gick snabbare, de långsammare gick saktare. Så får det vara. Nöjd ordentligt står jag nu och lagar kålpudding. Mums.

Underbart med påsklov.

Solen bländar mig. Tar tacksamt emot varenda stråle. Sippar kaffe och njuter av grabbarnas kokostosca. Vansinnigt gott. Grundade fikan med en morot. Känns mer ok då. Balanserat. Är väl det allt handlar om.

Morgonen började med krattning och städning av tomten. Rensade bort gamla pinnar och gjorde fint. Gödslade, sådde och vattnade gräset. Om nu de två små grisarna (de var tre förut, men en växte ur dem) (är man snart femton är man ingen liten gris längre) kan hållas ifrån gräsplan så kanske mattan kan få växa till sig lite snyggt.
Jag försöker. Gör så gott jag kan.

När energin var tömd på trädgårdsarbete fyllde vi på den med lite lunch och sen slösade jag resten på gymmet.
Var lite sur ett tag. Då mina liggande golvpressar endast kom upp i en enda repetition på en vikt lägre än jag gjorde tre repetitioner på för några veckor sen känns det dåligt. Blir sur. Suckar. Svär åt mig själv. Släpper, glömmer och går vidare.
Skit samma. Jag tävlar inte mot nån.

Efter träning och avklarade sysslor insåg jag att kylen inte har många middagar att erbjuda och att det dessutom är påsk i helgen. Fixade det, med tillhörande skattgömma.

Gud så produktiv jag varit idag. Och det är bara dag ett på detta påsklov.
Var ska detta sluta...

En minut kvar. Kroppen skriker stopp. Tigger. Vill inte ta ett steg till. Benen känns som betong.
En minut kvar.

Morgonen började i sol och stilla vind vid kanten av fotbollsplanen. Idrottsplatsens enda konstgräsplan utnyttjas till fullo nu när inget lag får ha någon inomhusträning. Det är barn i alla storlekar som får samsas om denna yta. Men det ser inte ut att vara några problem. De är inte så stora. Det är däremot fotbollsplanen.

På dagens agenda står också en tripp till soptippen. Släpet lastade vi redan förra helgen. Skönt att dela upp arbetet. Man har ju ändå inget annat för sig.
Alla hem kommer bli välstädade och finsorterade i denna kris.
Välstädade hem och nedvarvade familjer. Kan ju bli bra det här.

Själv måste jag ändå säga att jag inte märker av epedemin så mycket. För ett par veckor sen var det galet många sjukskrivna i personalen och halva elevantalet var borta.
Men denna veckan var det så gott som vanligt.
Och i övrigt är det bara sånt där som att träningar flyttas utomhus och att Göteborgsvarvet blev inställt. Men det är inget som ger mig några större känslor egentligen.
Tycker livet snurrar på som vanligt.
Sen väljer jag förstås att inte lyssna överdrivet på alla nyheter och allt coronasnack.

Fotbollsträning - check. Soptipp - check.
Nu. Nu är det min tur.
Snörar (förlåt drar) på mig skorna och knäpper på mig löpryggsäcken. Det var länge sen jag bar den, men tänker att jag vill vänja mig igen. För lite vatten kan ju vara trevligt att ha med sig när vädret blir varmare.
Stoppar med mig en gel för att testa även den.

De första stegen, kilometrarna, känns alldeles otroligt lätta. Kroppen minns löpningen i fredags. De långa intervallerna i stormande motvind. Det går bra mycket lättare nu. Stegen flyger fram.
Jag rullar på kilometer för kilometer. Har en träningsplanering som säger 80min löpning på 6min/km-tempo, men vill förstås ligga under det.
Trampar på och tänker att det känns bra. Klockan säger också att det går bra.

När jag sprungit i 70minuter känner jag hur kroppen vill ge upp. Jag har passerat skog, åker och åtskilliga gårdar på min tur längs de kuperade landsvägarna runt grannbyn. Jag börjar nu närma mig hemområdet och har bara sista biten kvar.
Men orken tryter och det känns som att springa i lera. Jag styr med huvudet. Framåt. Framåt. Framåt.

En minut kvar. Passerar fotbollsplanen utanför skolan. Känner igen dem flesta. Peppar mig själv. Kom igen. Visa dem.
Kroppen tigger om att få stanna. En minut.
Utanför Ica stoppar jag äntligen klockan. 80minuters löpning - check.

Ramlar flåsande och svimfärdig ihop på en bänk. Spottar slem och beter mig. Vad ska folk tro. Skiter jag i.
Jag sprang 80minuter på 5.42-tempo Jag blev trött.

Nu ska jag äta pommes och sova gott inatt

-Det blir ju bra, utbrister mannen glatt ifrån köket. Det passar ju inte alls.

Jag faller i skratt och går och tar en titt på den tunga metalltavlans nya placering ovanför köksbordet. Det grova ekbordet i svart möter ändå det silvriga tennet i tavlan bra på något sätt. Även om jag håller med maken om att det inte är en självklar plats för den.
Det får lov att vara bra. För nu i alla fall.

När jag sagt adjö av min älskade farmor har jag fått en tavla som av någon anledning visat sig betyda något för mig. Hon var den första jag fick till minnes när jag lade tankarna på min farmors boende och bohag. Hon är otroligt vacker i sin lila klänning och ser så lycklig ut. Måste vara målad av någon hon älskade. Någon som älskade henne.

Och när en ny familjemedlem ska få plats får det ibland ske lite förflyttningar. Så tenntavlan fick flytta på sig.

Det här med inredning är inget jag kan påstå att jag är bra på. Men jag vet vad jag tycker om. Vad jag trivs med och vad jag tycker är vackert.
Och så länge hemmet består av bitar som är omtyckta, delar vi trivs med, så blir pusslet kanske bra i slutändan.

Det blir kanske bra. Även om det inte passar alls.

Det är en uppsluppen stämning i klassrummet den sista lektionen. Det pysslas, målas och klipps. Det blir färgglada ägg och en och annan påskhare.
Det är långt ifrån tyst. Till det är dags för Lilla aktuellt skola. Coronatime, utbrister någon i vetskap om att det är ungefär den enda nyheten det pratas om just nu. Överallt. Även på barnens plattformar.

Det är skönt att, tillsammans med deras lärarinna (jag är ju endast en assistent) (bara så ni vet och inte tror något annat), få skicka iväg dem på ett välbehövligt påsklov. En veckas lov kan förhoppningsvis göra lite gott åt den här panikemin som pågår i vårt samhälle just nu.
Några barn har varit borta flera veckor och jag undrar stilla när de familjerna ska känna att det är fritt fram att gå till skolan igen. När är det riskfritt liksom. Om en månad. Eller två. Till hösten?

Nu är det i alla fall fredag. Och jag kan traska hemåt med min vinflaska. Andra pris i vinlotteriet den här veckan också. Ständig tvåa. När ska jag ändra på det.
Efter lovet.
Efter lovet ska det bli ändring på både ett och annat.
Men nu ska jag ta fredag och vara tacksam över min friska familj.

Håll i hatten. Vinden tar i ordentligt. Vad hjälper det då att hålla i mössan, blåser ju nästan omkull. Och vind, det var lågt räknat, nästan storm ute.

Möter upp min lilleman ute på skolgården. Det är mysigt när man jobbar på samma ställe. Sällskapar hem. Håller i både hattar och varann. Språkar om dagen som varit. Jag har pratat om lagar och olika brott och han har bråkat med sexorna på fotbollsplan. Vi har så att säga rört oss på samma planhalva.

Skönt att gå hem nu. Till freden.

Hemma sitter någon fortfarande av tiden i skolbänken, fast i sitt eget rum. Försöker bjuda på en muffin men viftas bort. Pinsam mamma. Osynligt pinsam är lika pinsamt. Märkligt det där.

Hänger en maskin och sorterar smutstvätt i korgar, rotar efter en middag att trolla fram när ideerna tryter och planeringen legat nere. Pyttipanna. Lätt perfekt.
Funderar över stormens påverkan på tolvåringens fotbollsträning. Blir nog en match mot vinden. Vem vinner den. Bettar stormen-P08 1-0. Måste nog hinna äta middag först. Ankra gossen med lite pyttipanna. Borde kanske stoppa sten i skorna.
Steker några ägg. Det är alltid bra.

Stötta lokala företagare. Det känns bra i dessa tider. De har det inte lätt nu.
Vi gick helt enkelt ut och åt, jag och ett par kollegor. Vi umgås ju på jobbet ändå och vi får väl hålla avstånd till andra, tänkte vi och gled in på den lilla punchverandan alldeles intill ån. Paret som satt några bord bort lämnade straxt efter att vi satt oss och sen hade vi stället för oss själva hela kvällen. Behövde knappast ha någon smittångest där inte.

Det är spännande att få några timmars språkande med kollegor man endast pratar jobb med vanligtvis. Lära känna nya sidor, mötas kring andra tankar och samsas på andra planeter. Jobbet är liksom inte hela världen. Under linsen finns det mer än bara bedömningsluppar och skattningskriterier. Vi är faktiskt människor. Vi med. Till och med fröken.

Riktigt mysig. Att få vara människa bland andra människor.

Matmässigt blev det plötsligt lördag.
Entrecote med pommes och bea. Pannacotta. Då måste det ju vara lördag. Tar ons till helgen istället. Försöker lura ångesten där. Den fattar inte.
Träningsmässigt blev det fridag. Vilket stökar till det lite i och med att måndagen blev en alternativdag. Veckan har liksom inte rum för båda. Egentligen.
Skulle ju köra intervaller i måndags. Men blev injagad av årtiondets hagelskur. (Inte riktigt, men vi låtsas som det. Nicka bara.) Så då alternativade jag iväg mig på judoträning istället. Tänkte veckan har ju sex dagar till. Så allt trassel som knyter ihop sig på en måndag har ju all tid i världen att lösa upp sig på.

Så blev dagens lilla inkastade matlördag så trevlig att tiden fick spunken och körde rally. Och krockade rakt in i en fridag mitt i allt. Det var bara att lösa ut krockkudden och akta sig för whiplash. Ta det som det kommer.
Det får lösa sig. Antingen dubbelpass eller jämna ut det nästa vecka.

Det blir lite som det blir. Speciellt när man är människa. Det är väl mänskligt tänker jag.