Ihopkurad sitter jag i brassestolen. Mössan neddragen i pannan och filten virad runt midjan. Solen gör sitt bästa för att värma min högra kind. Men det är också allt.
Termosen är redan öppnad och först koppen upphälld. Idag huserar jag alldeles ensam här vid kantlinjen.

Det är match. Fotbollen rullar inte lika lätt som på konstgräset och tioåringarna får kämpa lite mer än de är vana vid nu på säsongens första match på gräsplan.

Kring planen är den obligatoriska tjatterklubben. Föräldrar som tjattrar med varandra och som hejar på barnens målförsök. En del mer kunniga inom sporten än andra.
Själv är jag totalt okunnig.

Visst ser jag att vissa passningar är väl utförda. Att en del barn är duktigare än andra, har ett större driv och mod.
Men det stör mig när föräldrar sitter och analyserar spelet och spelarnas (läs; barnens) färdigheter. Spelstil.

På gräsplan ränner fotbollsglada tioåringar. Några testar att dribbla runt med bollen hej vilt så fort de får den. Vissa gånger lyckas det riktigt bra, andra ramlar de bara. De är inte duktiga på det, de gör det bara väldigt mycket.
Några siktar alltid skott på mål. Varifrån på plan de än befinner sig och så fort de får tag i bollen. Rätt vad det är går den in i mål, men mertalet gånger inte. De är inte specialiserade på att göra mål, de bara testar väldigt mycket.

De är inga spelare med välutvecklade färdigheter och speciella spelstilar. De är inte särskilt duktiga på att göra mål, dribbla eller passa.

På planen springer ett gäng glada tioåringar som gillar att spela fotboll. De testar att göra mål. Prövar att dribbla undan bollen och försöker göra snygga passningar.
De tränar. Tränar. Tränar. Tränar.
Och så småningom lär de sig. Blir bättre.

Men nu måste de bara få leka fotboll och få möjlighet att testa sig fram.
Ha kul.

De ska bara ha kul.