Min rygg tog mitt förnuft till fånga under gårdagen. Fick mig att lägga bort träning och se till vad den, min rygg, önskade. Den önskade, nej den krävde, rörelse i form av promenerande. Vandrande.

Så jag fick arbeta med min kvinnliga list för att få med mig mannen lite längre ut på skogsstigarna. Och vi vandrade och vandrade. Längs slingrande stigar, över nedfallna träd och blöta träsk, genom snår och över knotiga rötter.
I två timmar var vi ute och jag kände hur ryggen bara njöt. När vi kom hem hade jag knappast ont alls. Var mjuk och rörlig.

Tyvärr kunde jag vartefter timmarna gick förstå att effekten inte riktigt kvarstod. Så när väninnorna var villiga att ta en kvällspromenad blev jag lycklig. Vi samlade ihop 100 minuters vandrande till och återigen var ryggen tacksam.

När jag vaknade denna morgon låg jag stilla och kände efter. Hur mår ryggen idag? Hur blev effekten av allt promenerande igår?
Ryggen vad mjuk och smärtfri där jag låg och testade att vrida mig runt på madrassen.
Att kliva upp gick också utan några större påfrestningar men sen kände jag att nej, helt tipptopp är den inte.

Morgonens yogastund på mattan gjorde klart att så där supermjuk och rörlig utan känningar är den inte.
Men ändock. Tusen gånger bättre än igår.

Får se vilken rörelse den önskar sig idag?
Jag vässar känselspröten och lyssnar.

Ryggen har fortfarande tillfångatagit mitt förnuft. Och jag känner mig nöjd med att inte ha ett fast datum att vara tvungen att prestera halvmaran på. Jag kan ju ta det när jag vill.
Jag kan i lugn och ro ta en veckas alternativ rörelse och sen kliva på träningen igen. (Vad har hänt med mig?)