Med fötterna på det grova ekbordet sitter jag i soffan och jäser efter maten. Kebab med pommes. Det är så himla gott.
Mättnaden bäddar in mig i en djup trötthet och jag riktigt njuter av myskänslan.

Kaffet på bordet är halvt urdrucket, men eftersom jag är färdigtränad och inte vill pigga på mig så där avsevärt, är det bara koffeinfritt i min kopp. Det är precis lika gott men utan risk för sömnrubbningar.
Om man nu får sånt.

Måndag idag. En bra sådan. Solen har lyst hela dagen, så även nu, fast det har varit rejält kyliga vindar. Varje rast har jag och min lilla följeslagare rännt runt över skolgården på jakt efter lite lä. Väl i lä har det varit ljuvligt att vara utomhus.

På dagens agenda stod sen löpning. Sjukgymnastens order gäller mjuk underlag. Och skogslöpning är ju något jag älskar.
Jag är egentligen i den veckan av mitt löpprogram som avslutas med en halvmara. I helgen var det planerat att jag skulle persa på 21km och komma under två timmar.
Men den planen flög snabbt sin kos när jag plötsligt inte tilläts springa på asfalt.

Jag hade bestämt mig för att be om hjälp med min rygg redan innan den började braka igen. Kanske var det lägligt att den ändå brakade i samma veva som jag skulle till sjukgymnasten på mitt första besök. För då fick hon ju se den i sitt sämsta skick.
Hade jag inte varit där och fått några direktiv hade jag ju varit igång och tränat precis som vanligt för länge sen. Men nu gör jag som hon säger. Är det mjukt underlag som gäller, så är det så.
Halvmaran får läggas på is.

Målet nu är att följa sjukgymnastens träningsprogram tills jag blir godkänd för att dra marklyft och träna tung styrka igen.
Målet nu är att bli hel. Hel på riktigt.

Om. Om. Jag säger OM det är möjligt.