Drar ett par klunkar vatten ur min vätskepåse i ryggsäcken. Det är värmt av solen, men gör sin nytta ändå.
Torkar svetten ur pannan och kollar in pulsmätaren på klockan. Den ligger för högt. Saktar ner farten och lägger mig i snabb gång uppför den steniga skogsbacken.
Jag kör ett lugnt långpass idag och pulsen ska ligga lågt för att träna uthålligheten. Solen är het och det är riktigt varmt ute, vilket gör löpningen desto mer ansträngande.

Vägen svänger neråt och jag skymtar en sjö bakom skogen, nedanför slänten. Jag har ingen aning om var jag är och vet inte riktigt vart vägen leder mig. Men jag har blivit sagd att den mynnar ut vid landsvägen vid en gård jag brukar springa förbi ibland.
Jag springer vidare. 10 kilometer. Borde komma ur skogen vid 12 km.
Mina lår känns tunga. Jag går in i en känsla av trötthet. Det är då tankarna börjar luras och jag blir tveksam till min egen kapacitet. Kommer jag orka? Klarar jag mer?
Jag får påminna mig själv hur mycket jag älskar det här och hur vackert det är runt omkring mig. Skogen är tät och längs vägkanten växer allsköns sommarblommor. Jag kommer förbi ett nedgånget litet torp som någon tycks ha glömt bort.

Vid nästa uppförsbacke saktar jag ner till gång igen för att hålla pulsen nere och passar på att tugga i mig ett energivingummi. Det smakar sött av svartvinbär och gör susen för den sista biten.

Vilar mig mot ryggstödet på solstolen och njuter av lugnet. Lugnet efter stormen. Fast utan storm.
På väggen hänger ballongerna, guldglimmrande stavar de ut ordet STUDENT och tillsammans med de fåtal övriga ballonger som överlevt natten och en flaggvimpel som hänger under altantaket är de det enda som vittnar om gårdagens festligheter.

Igår tog min gosse nummer två studenten. Min högt älskade vilding, som plötsligt lugnade ner sig som tonåring, min filosoferande kreatör med den magiska känslan för teckning, sprang ut från gymnasiet med mössan stolt på huvudet och lyckan som sken om honom.
Vilken glädje att se dessa unga människor med hela livet framför sig så lyckliga. Så glada.

Eftersom inga studentflak var tillåtna hade vi fixad en gammal tjusig cab som körde runt sonen och några kompisar på stadstur och sen hem till mottagningen. Det var lyckat. Då fick de tjoa och skråla lite trots allt. Man gör vad man kan liksom.

Mottagningen var inte stor, men det var smörgåstårtorna, så det jämnar väl ut sig? Det var hur som helst otroligt mysigt. Barnen plaskade i poolen, solen sken för allt vad den var värd och studenten var lycklig. Vad mer kan man begära?

Two down, four to go.