Det gäller att smida medan järnet är varmt. Och nu var det lusten. Som var varm. Alltså villig. Eller. Äh.

Vi börjar om.

Det gäller att köra när lusten faller på. Och det gjorde den plötsligt denna morgon.
Inspirationen för att rengöra huset kom helt abrupt över mig och då var det bara att slå slag i saken och dra igång stora maskineriet.

Två timmar senare och jag har bara tagit mig igenom två rum. Sovrummet och vardagsrummet. Men det blev dags för lunch. Matochsovklockan ringde och den måste man lyssna på.
Min storstädning innefattar i alla fall bara nedervåningen. Den som är vad jag kallar min våning.
Övre plan består av barnens fem sovrum, badrum, toalett och allmänna utrymmen däremellan. Det får de sköta själva.
Nog för att jag brukar dra igenom deras badrum vid tillfälle, men i övrigt. Nada.
Fast. En påminnelse då och då får dem. Att nu är det dags att dammsuga lite eller ifrågasätta när de bytte sängkläder sist.

Nu ska jag bara sippa i mig min kaffeslurk och sen fortsätta rengöringen. Kök, hallar och trapp kvar. Och sen badrummen.

Men dem tar jag nog imorgon.
För nu börjar lusten svalna.

Vaknar och känner försiktigt genom kroppen. Hur känns benen? Ryggen? Sitter alla delar som de ska?
Men det känns bra faktiskt. Ont i ryggen precis som vanligt. Varken mer eller mindre. Gott nog.

Gårdagen var en härlig dag. Aktiv. Varm. Och fylld med roliga upplevelser.

Då mor var på besök var planen att återuppliva våra gamla gemensamma cykel/löpturer. Mor min är en cyklist, ja alltså på pensionärers motionsnivå. Och jag springer gärna. Så då gör vi det ihop.

Med hettan i åtanke satte vi klockan på tidigt och kom iväg redan vid sju. Vi slapp nog den värsta hettan. Men svalt var det inte.
Min planerade tur skulle ge oss ungefär fjorton kilometer räknade jag lite löst ut. Vilket kändes rimligt en sån här dag, då vi inte gjort detta tillsammans på flera år.

Vi kom till första backen. Sen såg jag mattheten i min gamla mors ögon. Hon var redan trött. Fast jag vet att hon cyklar rundor på närmare två mil för sig själv var och varannan dag där uppe i norrort. Så vad var det här för trötthet?
Jag tog beslutet att ta cykeln uppför de värsta backarna, parkera den där ovanför och sen fick hon cykla ikapp mig när hon kom upp.
Problem. Strategi. Lösning.

Vi tog oss framåt kilometer för kilometer. Med cykelkorgen ekiperad med vattenflaskor och diverse nödvändigheter var det skönt att slippa bära ryggsäck. Det var svettigt ändå.
Lät vatten rinna över huvudet under kepsen och njöt av den svalkande känslan. I mina tankar hägrade poolen där hemma på altan. Snart. Snart.

När vi passerade tio kilometer höll mor min på att ge upp. Och samtidigt insåg jag att mina distansberäkningar var helt missbedömda. Fjorton kilometer skulle vi vara uppe i långt innan hemkomst. Detta skulle bli närmare sjutton.
Men den vetskapen höll jag för mig själv. Lika bäst så. Mamma hotade redan med taxi.

Men vi kom hem till sist. Båda lika trötta och lika nöjda med att få svalka oss i poolen.
Det är så skönt när det är över. Och så nöjsamt när man klarat persen.

Resten av dagen var bad. Både i sjön och i poolen. En helt underbar dag som jag avslutade med ett styrkepass i gymmet. Där nere är det så svalt och skönt att man gärna gymmar flera gånger om.

Sen somnade jag gott. Helt ovaggad.