Tisdag fortsätter.

Jag är en sån där person som glömmer saker väldigt lätt och kan kanske uppfattas tankspridd. Men jag lever i nuet. Är väldigt bra på att verkligen ta in det som pågår just nu. Koncentrerar mig på det jag gör.
Och i bilen på väg till Nimis sitter jag och suger i mig känslorna, fotomemorerar vyerna och knackar mig själv på axeln. ?Du är här nu. Det är nu det sker. Njut. Njut. Njut.?
Och jag njuter. Hela dagen. Mitt hjärta dansar sig fram bland stenigt branta leder, själen sjunger sig upp längs de kala bastanta bokstammarna. Det är så vackert. Jag är så lycklig.

Jag går sist. Då kan jag se hela min älskade flock traska där framför mig. Se de söta ungdomsparen gå hand i hand, se min högaktiva tolvåring fladdra runt och babbla med allt och alla, sprida sin glödje med sin busighet till alla som råkar komma nära.
Jag går där bak och bara ser på dem. Ser hur de faktiskt valde att få följa med på denna vandring. Valde att få umgås.

Vi vandrar först ner till Nimis. Hänförs av detta häftiga bygge som skapar nyfikenhet hos varenda en. Från yngsta till äldsta. Att få tränga sig fram och igenom detta drivvedsverk är jättespännande. Och vackert.
Alla fotar. Det tar jag som ett gott betyg. De känner värdet i denna utflykt.
Men jag vet att vi ska upp igen.

Det är som brantast längst ner. Men jag hävdar envist att det är lättare att gå upp, bara jobbigare.
Att gå ner är svårt, lätt för att halka, glida neråt. Benen måste ta emot hela kroppens tyngd för varje steg, tills musklerna darrar av ansträngningen.
Att gå upp är lätt. Tyngden ligger framåt och halkrisken blir därför minimal. Men det är jobbigare konditionsmässigt.
När vi kommit halvvägs upp är de flesta jättetrötta och minstingen arg. Tänker bygga hus här. Han flyttar in. Vill inte, kan inte, gå längre.
Men tänk vad vi fått se, försöker jag. Om man vill se och uppleva häftiga saker måste man vara beredd på att kämpa lite.
Nej. Han håller inte med. Nimis har plötsligt minimerats till en obetydligt brädhög. Inte värt, säger han.

Jag vet ju att det snart planar ut sig och när vi väl kommit upp och fått gå lite nerför kommer kraften tillbaka. Vet också att detta var ju bara början. Bara en instickare. Själva vandringen har inte börjat än.

Vi dricker massor och några äter ett par mackor när vi återvänder till bilen. Själv är jag redan lunchhungrig och slukar en ost och skinksmörgås. Jag som håller mig ifrån bröd i vanliga fall, njuter av det desto mer på resor som den här. En macka är så lätt att göra både lunch och mellis av.
Sen styr vi om våra bilar för att ställa dem högre upp på Kullaberg, för att få en lagom vandringssträcka runt fyren.
Vi hittar perfekta platser och lyckas till och med göra ett toastopp innan vi beger oss ut längs leden igen.

Vi vandrar vidare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...