Yr och smått illamående ligger jag i ett försök till återhämtning i altangungan. Jag mår piss.
Släpar mig upp och in i köket för att rota fram nån glass. Jag behöver en. Min kropp kräver något för att komma igång igen. Ändå åt jag ju lunch för en stund sen. Men behöver socker.

Jag har idag lyckats med det jag inte klarade i lördags, för en vecka sen. Jag har sprungit 25km.
För att hålla nere pulsen så mycket som möjligt blev det väldigt långsamt. Därmed tog det otroligt lång tid.
Så här i efterhand undrar jag om det vore bättre att öka tempot lite för att istället bli klar snabbare. Fast det vet jag ju inte om jag klarat.

De första tio kilometrarna kändes sköna. Det rullade på och kroppen kändes otroligt bra.
Fem kilometer senare var situationen en helt annan. Jag betade av kilometrarna två och två. Drack och stoppade i mig lite energi.
Efter 23 km var jag helt slut. Benen kändes som betongpelare och huvudet tomt.
Jag gick några meter. Drack. Andades långsamt för att få ner pulsen.
Sprang en kilometer till. Upprepade.

Till slut pep klockan till och visade 25 med stora sifftor. Äntligen.
Med svåra steg tog jag mig hem den sista biten. Herregud så trött. Så onda ben.

När jag fått i mig vatten och resorb, stretchat, duschat och ätit lunch kröp jag upp i hammocken och slumrade. Så ofantligt trött. Och yr, svagt illamående och nästan lite sjuklig. Mådde inte alls bra.

När jag sen fått tag i min glass och sakta petat den i mig kom så smått kraften tillbaka. Illamåendet gick över och jag började känna mig som människa igen.
Socker. Ibland är det precis vad man behöver.

Mitt mål den här sommaren har varit att springa Lidingöloppsdistansen. 30km.
Men fy. Efter dessa 25 vete tusan. Nu gick lusten lite ur mig. Är det så här jobbigt och får mig att må så här dåligt.
Då vet jag inte om jag har lust längre.

Vi får väl se.
Nu har jag i alla fall klarat 25km.