En bit ur mitt liv

Alla inlägg under juli 2020

Av Kattis - 18 juli 2020 18:32

Känner mig misslyckad och otränad. Som att jag borde ge mig ut och springa. Som att jag behöver röra på mig. Att jag rört mig för lite.
För jag sprang bara 20 kilometer idag, skulle sprungit 25.
Det är sjukt. Psyket är ibland rent ut sagt besinningslöst. Mer än lovligt galet.
Suck.

Gårdagen avslutades hos goda vänner. Med ännu godare ostar och kex framdukade och konstant påfyllda. Likaså det fruktiga och läskande vinet. Glaset var sällan tomt.
Det var gott och mysigt. En kombination som lätt gör att man unnar sig. Lite till. Lite mer. Och för mycket.
Missförstå mig rätt, vi drack inte till någon berusning men magen blev full och sinnet lätt.

Klockan var precis midnatt när jag tungt la mig till rätta på madrassen. Tanken gav mig själv en välförtjänt sovmorgon, men det gjorde inte kroppen. Klockan åtta slog jag upp ögonen och kände sinnena krypande vakna till liv.
Jag hade hela tiden mitt schemalagda distanspass i huvudet och visste samtidigt att dagen skulle bli varm. Ändå beslöt jag mig för att ge mig själv en lugn start på dagen och inte ge mig ut innan jag var riktigt redo.

Gav mig iväg vid tio. Kände värmen dra åt sin svångrem om min kropp och bestämde mig för se det som en utmaning. Ett lugnt långpass på 25 kilometer i gassande sol. En utmaning.
Kapade upp min distans i 5 km-etapper, som jag brukar, och lade in gång- och drickpaus efter varje etapp och energituggisar efter varannan. Så var min plan.

Efter två etapper, 10km, var jag redo att lägga ner. Det var varmt, jobbigt och rejält tröttsamt. Hade lyssnat klart på en sommarpratare från P1 och tyckte inte att det var roligt längre. Var det så här jobbigt nu och jag hade tre etapper kvar. Hur skulle jag orka.
Jag bestämde mig för att ta en energituggis, gå lite extra och sen köra den tredje etappen. Skulle jag efter den inte vilja mer gav jag mig själv tillåtelse att ringa efter hämtning.

Körde den etappen med peppande musik och fick tillbaka lite kraft. Tog en ännu tuggis och satte igång ett nytt sommarprat. Jag tar en etapp till, bestämde sig nån del av mig som lyckats ta makten för tillfället. Resten av mig ville bara lägga av.
Det var varmt och solen gassade. Det var ytterst få bitar som hade någon skugga att erbjuda. Tack och lov för kepsen.

När jag klarat av fyra etapper, 20km, påbörjade jag den sista, vilken tog ännu en sväng bort från hem. Med ryggen mot hemmet var det som att något brast inom mig. Hittills hade jag i alla fall sprungit hemåt. Men det här, att vända åt fel håll och ge sig av ifrån mitt efterlängtade mål. Det var bara för mycket. Det gick inte. Där tog pannbenet slut.

Tjugo kilometer kom jag. En stekande dag i juli.
Men jag failade fem. Det var fem kilometer för lite.
Misslyckad.
Sjukt.

Av Kattis - 17 juli 2020 13:35

Börjar min dag med att bocka av min träff med de fria vikterna nere i källargymmet. Gör det jag ska, på den tyngd jag önskar, utan vidare knussel och är klart på timmen. Effektivt och tillfredsställande. Check på den.

Sen dess har jag spenderat dagen vid poolkanten med boken. Den med de jobbiga orden. Men nu har berättelsen börjat och det hemska bitarna tagit slut. Skönt att bocka av det värsta kapitel ett.
Läsvärd. Än så länge. Nora Roberts brukar vara det.

Vattnet i poolen är varmt. Knappt svalkande och vi ser till att sänka värmen.
Ligger ömsom i sol ömsom i skugga och suger i mig känslan av sommar. Det gäller att passa på. Dessa dagar är få.
Få. Men idag är det sommar.

Av Kattis - 16 juli 2020 10:43

Min hand täcker sidan i ett desperat försök att dölja texten. Ögonen tvingas leta sig runt fingrarna för att hitta orden. De är hemska. Fruktansvärda.
Blir tvungen att pausa och titta ut genom bilfönstret med jämna mellanrum för att inte kräkas.
Mannen ber om hjälp med en bit papper och jag fräser ilsket åt honom, mitt i en känslomässig storm skapad av litteratur i vidrigheter.

Vi är på väg mot ett turistmål. Dag fyra blev en dag för utflykt. Trevligt så här i sommarsverige. En tripp till vatten, båtar och glass med goda vänner en solig dag i juli.
Med mig har jag denna veckas läsning, en bok av Nora Roberts. ?Förövarna?.
De första kapitlen beskriver våldet mot barn och familj. En makes besinningslösa misshandel och maktmissbruk mot sina nära.
Det är så vidrigt att jag döljer orden för mig själv. Andas. Kommer tillbaka till verkligheten. Pausar.

Någon som misshandlar de som är i beroendeställning, som slår eller psykiskt vanvårdar sina barn. Borde vara livstidsstraff på det. Med dagliga piskrapp.

Läser vidare.

Av Kattis - 15 juli 2020 21:28

Tre dagar.
Själv har jag legat och myst med bok efter annan i flera veckor. Tagit det lugnt. Haft det skönt och gjort lite vad jag vill. När jag vill.
Haft sommarlov helt enkelt.

Men nu. Tre dagar har mannen haft semester och jag är helt slut. Färdig. Behöver semester. Från hans semester.
Tror han får börja jobba igen helt enkelt.

Första dagen gick åt till att gräva upp hela baksidan, byta hela avloppsutloppet och planera och strukturera om en ny gårdsplan där viltväxande gräskullar och skrothögar varit.
Det blev bra. Inte tu tal om saken. Otroligt snyggt och välordnat.
Men det tog precis hela dan. Ingen sovmorgon där inte.

Nästa dag fortsatte i samma stil. Storstädning av det som flyttats från baksidan. Katten på råttan, ni vet. Rensning å det grövsta. Ett övertungt släp belamrat med sopor av alla de slag. Totalt osorterat. Till tippen.
Trä, plåt, ris, farligt avfall, gammal brevlåda, hummertinor och uppgrävda lik.
Kanske inte riktigt. Men en salig blandning var det.
Tack och lov har de sommarjobbare på soptippen, tacksamt tog vi emot hjälp med tömningen. Till slut var det bara miljontals tvestjärtar i botten av hela släpet kvar. De sopade vi av och slängde i kompostcontainern. De kan gott få sommarjobba lite de med.

Idag har det åkts seightseeing kors och tvärs i landet längs de slingrigaste av vägar i jakten på något att fylla denna nya gårdsplan med. Vad är vitsen med en tom yta liksom. Det som rensas ska snabbt fyllas med nytt vet ni. Livets gång. Typ.
Därefter blev det påfyllning av skafferiet också. Det ekade obönhörligen tomt. Med åtta ungdomar i huset gör det det rätt fort. För de är ju åtta nu för tiden. Vet inte hur det kom sig, men i en stor familj är det lätt att nästla in några till.
Fast det är ju mysigt.
Och jag är inte ensam tjej längre. Nu är vi tre.

Men som sagt.
Tre dagar semester och nu är jag helt slut.
Får se vad som händer dag fyra.

Mina morgonstunder.

Av Kattis - 9 juli 2020 14:49

Är jag galen. Eller bara allmänt knäpp.
Ingen ungdom precis. Livet ligger rätt bra just nu. Ordnat. Lite knöligt ibland, men inget som inte ett avskakat överkast kan räta ut.

Vad ska jag bli när jag blir stor? När ska jag bli det? Stor.
Jag som var stor när jag var femton. Full av erfarenhet och tyngd av kunskap. Men inget som kunde räknas i högskolepoäng. Bara livet.

Som nittonåring, på nytt jobb i ny stad på en helt ny del av kartan, utbrast min mycket äldre kollega att ?du låter ju som en erfaren femtioåring när du pratar!? Ja. Ibland kände jag mig så. Mitt liv har alltid legat i framkant. Före.

Tillbaks till mina förvirrade tankar.
Jag har just avslutat två ganska krävande år i arbetet. Det har inte varit lätt och inte ens gått alltid som jag vill, men det har gett mig insyn i hur det kan gå till bakom kulisserna. Hur det ser ut vid ratten och hur många mössor en människa kan använda sig av i sin roll som utövare av ett yrke.
Vilken hatt passar bäst idag?
Absolut inte bara av ondo. Nej. Inte alls. Alla i ett sammanhang mår bra av att man anpassar sig. Byter mössa.
Fast inte vänder kappan efter vinden. Inte jämt i alla fall.

Hur som.
Förvirrat.

Jag vill lära mig mer. Få större kunskap i att hantera svåra situationer, lösa konflikter och ro iland samarbeten mellan hem och skola.
Förstå människans beteende och det kalejdoskop av känslor som styr hennes agerande, som vid första anblicken kan tyckas så anmärkningsvärt korkat och fel. Jag vill begripa vad som får föräldrar att göra på ett sätt som pedagogerna i skolan menar är helt fel. Hur kan deras åsikter om samma barn och samma situation gå så vitt isär? Och hur kan man reda ut vem som har rätt?

Nu har jag jobbat bredvid lärare i två års tid och det jobb de gör, det engagemanget, det är helt galet vilken energi som krävs. Att de orkar är helt otroligt.
Det gör de ju dessvärre ofta inte så länge.
Jag skulle aldrig orka vara lärare.

Men. Det kanske ändå är rätt väg att gå. För att nå till andra sidan. För att hitta rätt väg till den kunskap jag söker.

Man lever bara en gång.
Ska jag ge det en chans?

Av Kattis - 7 juli 2020 10:00

Där var den lilla forsen, som i mitt barns häpna ögon var ett vattenfall. Där var det nedfallna trädet som gossen alltid gick balansgång på, där var jakttornet han klättrade upp i för att kunna vinka till mig där jag stod två meter bort på skogsvägen.
Alla små platser som bär minnen om min första tid som förälder fanns där. Tjugo år senare.

Det har regnat en hel del de sista dagarna. Skurarna har avlöpt en efter en, den ena rasande värre än den andra. Däremellan har vi haft ett stilla sommarregn med ytterst få soltimmar. Det är som att sommaren tog ledigt. Den gav järnet under ett par veckor för att sen bara. Ta slut.

Men igår fick jag nog på innesittande barn och tråkiga dagar, så jag bestämde mig för att gripa ett halmstrå och göra en chansning. När en gosse skulle köras till kompisar en mil bort tog jag tillfället i akt och stoppade in gosse nummer fyra och sex i bilen och tog oss till mina gamla hemtrakter straxt intill där gosse nummer fem skulle avlämnas.
Trotsade vetskapen om att det faktiskt regnat av och till hela dagen, tog med en regnjacka till samtliga och tänkte att skogen är ju full av granar. Vi får väl ställa oss under dem om det blir för vräkande.

Vi gick förbi huset jag och min man köpte då vi var tjugotvå och nitton år gamla. En liten sommarstuga. Vi gick sen den slinga i skogen jag promenerade varje dag med barnen i vagn. Längs de gräsbevuxna avverkningsvägarna långt inne i skogen. Förbi alla små platser som jag och mina förstfödde skapade minnen på tillsammans.

Det var känslor överallt längs vår vandring igår. Varje sväng och varje plats fick det att bubbla svagt inom mig.
De två gossar jag gick med föddes inte här. Så jag vandrade bland egna minnen. Men jag visade och berättade. Delade deras äldsta bröders barndom med dem.

När vi kom ner för den sista backen och hade varit ute på vår vandring i över en timme, då kom det första lätta regnet.
Vi tackade för oss och körde hem till nutiden igen.

Av Kattis - 2 juli 2020 10:45

Har en gammal hammock som taket havererat på för länge sen. Dynorna är fula och glider konstant ner eller isär när man sitter där. Hammocken står på en skyddat plats på altan som blivit en avlastningplats för all möjlig skit. Säkert på grund av att det är så fult med den ändå. Att man lika gärna kan ställa grejer bakom den.

I ett par år har jag drömt om en amerikansk ?porch swing?, ni vet en sån där soffa som hänger i taket på en stor vit altan på nån ranch i Texas.
Plötsligt slog det mig. Varför inte använda hammocken och göra om den. Det går ju att kroka av sittdelen och hänga den i taket. Och ta en gammal madrass och göra dynor av.

Tadaa. Med sjuttonåringens hjälp hänger den nu här. Precis som jag fantiserat om.
Och som genom ett trollslag (läs; noggrann städning) är platsen nu en mysig area för avkoppling.

Tänk så bra det kan bli.
Och imponerad av sonens fix. Det enda jag gjorde var att skära till madrassen.

Nöjd.

Av Kattis - 1 juli 2020 10:43

Befinner mig i någon typ av limbo. En förvirrad plats mellan sorg, uppgivenhet och ?skit samma.?
En känsla som är lika mycket irriterande som pinsam.

Tillbaka hos sjukgymnasten igår för en sista avstämning före det långa sommaruppehållet.
Vet inte vilket besök i ordningen det var, men är fortfarande häpen över att jag blir så tagen på allvar att jag inte bara skickats hem efter två besök med nåt smärtstillande. Utan att jag fortfarande förväntas återkomma och fortfarande blir lyssnad på och hörd om hur mina smärtor ser ut och hur olika rörelser känns.
Det är fantastiskt.

Igår kom vi, läs; sjukgymnasten, fram till att min kropp tydligen inte alls klarar av marklyft ännu. Eftersom jag hade så ont dagen efter.
Själv är jag så van vid det onda att jag har väldigt svårt att avgöra vad som är träningsvärk och vad som är värk på grund av orimlig belastning.
Försöker fortfarande lära mig att utgångsläget ska vara smärtfri. Det är en konstig känsla. Tomt.

Vi gick igenom nya övningar för fortsatt träning av bål, rygg och rumpa. Men sen önskade jag få återgå till min älskade bänkpress. Den övning jag värdesatt högst och som alltid har varit målet att nå så starkt som möjligt.

För två år sen tog jag 67kilo. Då kände jag mig stark och vågade ta plats. Det var som att vad jag än inte klarade av eller kunde, så hade jag styrkan att luta mig mot. En styrka som jag visste syntes. Jag vågade visa mig svag inom annat för jag visste att folk ändå såg vad jag var kapabel till i gymmet.
Låter det löjligt? Förstår det. Men så var känslan.

Det var länge sen jag var så stark.
Kroppen började surna, jag valde att deffa ner mig och väger nu sex kilo mindre än då och sen tog jag plötsligt tag i ryggproblemen.
Och nu sitter jag här.
I min hammock på altanen med nya direktiv för min fortsatta styrketräning.
Jag bad om att få lägga till bänkpressen i min träning igen och möttes av ett ?ja, men du får aldrig mer brygga när du bänkar.?
Sen fick jag en föreläsning om hur fel det är med dessa bryggor som vi skapar inom styrkelyft. Hur dåligt det är för ryggen egentligen och hur otroligt dumt det är att den fortfarande används, som en kvarleva från 70-talet. Men att den nu sakta jobbats bort inom en större del av crossfit-världen och att det förhoppningsvis suddas ut överallt så småningom.

Jag fick lära mig att allt jag lärt mig var fel.
Hädanefter är det bänkpress med fötterna upp och ryggen ner.

Luften gick ur mig.

Jaha.

?Det är förmodligen därför din rygg mår som den gör, för att du pressat den så mycket genom åren.? Den mysiga gotländska dialekten mjukar upp allting en smula. Men inombords blev det kaos.

Så. Nu drar jag en suck och andas ut all gammal kunskap. Suddar alla tidigare bedrifter och börjar om.

Hej. Jag heter K och jag kan ta 45kilo i bänkpress.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards