Virar in mig i en filt och vilar de nakna fötterna på den gamla bondbänken. Det är kyligt ute på altan. Luften andas i små lätta rökmoln. Det anas en nalkande höst.

Jag har läst att det ska bli riktigt varmt idag och vågat kliva i en klänning, men den här kylan gör mig lite nervös. Jag avskyr att frysa.
Fast jag kommer ju vara inomhus hela arbetsdagen ändå.
Jag överlever nog.

Idag ska min nästfödde, artonåringen, åka ner med flickvän och far sin till studentlyan i Växjö. Flytta in allt sitt pick och pack och försöka komma lite iordning. Inse hur långt bort han ska bo. Hur långt det är till mammas kylskåp, mammas tvättmaskin. Hur långt det är till flickvännen.

Jag peppar de unga kärlekarna att de bygger ju sitt framtida liv nu. Vad gör några års studier nu, när det är deras hela liv det handlar om. Flickan börjar endast gymnasiet nu, så det är ju några skolår kvar.
Det är nog vanligt att slentrianmässigt smått nonchalera ett förhållande som pågår från sextonårsålder. Men jag var ju själv bara sjutton när jag träffade min tjugoåriga man. Det håller ju än.
Så varför skulle inte mina tonåringar kunnat hitta sin livspartner redan? Man måste ta deras kärlek på allvar. För det kan vara precis det. Allvar.

Solen skiner över hustaken och himlen är alldeles klarblå. Några få disiga moln ser jag segla förbi.
Det kan nog bli varmt idag.
Jag fryser nog inte ihjäl.

Nu kör vi onsdag.