Jag känner det direkt. Startar klockan och trampar iväg ut från villagatan. Och genast känner jag, hinner inte komma många meter, innan det märks i benen. Det är lättsprunget idag.
Det är lustigt hur känslan kan finnas där så snabbt. Att det märks så fort om det kommer bli jobbigt eller inte.

Stegen flöt fram och jag kunde trycka på ordentligt redan från början. Och trots att jag visste att det gick för fort ville jag inte hindra mig. Det var för skönt att springa så snabbt så lätt.
Och ja, det var de första två kilometrarna som flöt så där väldigt lätt. Det var förstås biten med okuperad asfalt, sen svängde jag av till mer slingrig skogsväg. Fast det fortsatte flyta bra, även om hastigheten nog sjönk något. Men det var ändå den sista kilometern som gick snabbast.

Dessa stunder av lycksalig träning, den där känslan av att allt bara flyter helt perfekt. När jag känner mig snabb och uthållig och helt underbar, den känslan kan jag leva för. Det gör all jobbig träning och allt slit värt det.

Nu kommer jag somna med ett leende.

Den där känslan när man kommit hem från jobbet, tagit sig en kopp riktigt gott kaffe och satt sig tillrätta i sin myshörna, för mig är det på köksstolen längst in i hörnet, och bara andas ut. Den är helt ljuvlig. Värd att jobbas några timmar för.
Det har varit en lugn dag med bra flyt, men det är alltid skönt att komma hem.

Men nu ska jag andas ut en sista gång, svepa min kaffeskvätt och gå och göra lite nytta. För sen måste jag laga mat.