Stötta lokala företagare. Det känns bra i dessa tider. De har det inte lätt nu.
Vi gick helt enkelt ut och åt, jag och ett par kollegor. Vi umgås ju på jobbet ändå och vi får väl hålla avstånd till andra, tänkte vi och gled in på den lilla punchverandan alldeles intill ån. Paret som satt några bord bort lämnade straxt efter att vi satt oss och sen hade vi stället för oss själva hela kvällen. Behövde knappast ha någon smittångest där inte.

Det är spännande att få några timmars språkande med kollegor man endast pratar jobb med vanligtvis. Lära känna nya sidor, mötas kring andra tankar och samsas på andra planeter. Jobbet är liksom inte hela världen. Under linsen finns det mer än bara bedömningsluppar och skattningskriterier. Vi är faktiskt människor. Vi med. Till och med fröken.

Riktigt mysig. Att få vara människa bland andra människor.

Matmässigt blev det plötsligt lördag.
Entrecote med pommes och bea. Pannacotta. Då måste det ju vara lördag. Tar ons till helgen istället. Försöker lura ångesten där. Den fattar inte.
Träningsmässigt blev det fridag. Vilket stökar till det lite i och med att måndagen blev en alternativdag. Veckan har liksom inte rum för båda. Egentligen.
Skulle ju köra intervaller i måndags. Men blev injagad av årtiondets hagelskur. (Inte riktigt, men vi låtsas som det. Nicka bara.) Så då alternativade jag iväg mig på judoträning istället. Tänkte veckan har ju sex dagar till. Så allt trassel som knyter ihop sig på en måndag har ju all tid i världen att lösa upp sig på.

Så blev dagens lilla inkastade matlördag så trevlig att tiden fick spunken och körde rally. Och krockade rakt in i en fridag mitt i allt. Det var bara att lösa ut krockkudden och akta sig för whiplash. Ta det som det kommer.
Det får lösa sig. Antingen dubbelpass eller jämna ut det nästa vecka.

Det blir lite som det blir. Speciellt när man är människa. Det är väl mänskligt tänker jag.