En vacker dag målar jag om det. Jag svär. Tänker ta stegen under ena armen, färghinken i den andra och penseln i munnen. Sen målar jag. I typ... svart.

Grannens hus är målad i den vackraste gul. Ljust gul. Nästan gräddigt. Och varje eftermiddag, när solen lagt sig på framsidan av vårat hus, lyser det upp grannens hus med en alldeles förträfflig pricksäkerhet. Huset börjar glöda. Skina. Lysa likt en strålkastare.
Och eftersom detta sker varje sen eftermiddag precis vid tidpunkten för våran middag, blir vi som sitter med ansiktet vänt ut mot fönstret totalt bländade. Ser ingenting.

Så. En vacker dag... målar jag om det.

Idag var en jobbig arbetsdag. En sån där dag när man hipp som happ kastas in på en uppgift som inte är ens egen, inte ens inom den egna kompetensen, och bara tvingas göra det bästa av situationen. En situation som, helt naturligt, blir uppochned-vänd för alla inblandade eftersom dagen inte alls blir som någon har förväntat sig.
Det resulterar i barn som blir oroliga och röriga och att jag känner att jag är helt utanför både min comfortzone och kunskapsområde.
Summa sumarum; min känsla är att jag tvingas att göra ett dåligt arbete.
Det känns skit.

Men det är bara min känsla. (Himlar med ögonen) Och det är ju den enda som räknas. (Lipar grimaserande)

I mitt inre däremot snörade jag på mig löparskorna. Piggade upp mig med kaffe och ställde in löpplanen i telefonen.
Jag dagdrömde om mina intervaller som väntade när jag kom hem. Drömde, längtade och härdade ut.

Och intervaller blev det. Fyra stycken på sex minuter vardera. Med ett par minuters paus emellan. Och tempot lyckades jag hålla under planeringen. Pressade mig.
Kände att lungorna inte orkade. Svor åt benen -?Det är väl inte ni som andas va? Spring fortare?.
Kom i mål med mitt snabbaste tempo på distansen hittills, trots de två minuternas gåvila i pauserna.
Bra jobbat benen. Visste ju att ni kunde.

Och där vände dagen.
Slutade på topp.
Bästa stället. Utsikten är underbar.