Det är den tjugoandra idag. Var tog den tolfte vägen. Och den nittonde. Var tar alla dagar vägen. När tiden spinner loss så här blir jag ju riktigt yr i huvudet. Det är inte bara galet. Det är rakt igenom förvirrande.

Understället och innerjackan är nu officiellt undanplockade. Mössa och vantar likaså. Vandrar ännu omkring med dunjacka samtidigt som de första shortsklädda barnen kommit till skolan. Men snart kanske till och med jag vågar mig på en tunnare modell. Shorts känns dock långt bort. Väldigt långt.

För ett år sen ställde jag om min kost totalt. Började deffa. Målet var att skala av fett och synliggöra muskler.
Styrketräningen hade redan då brakat en del. Diverse stök med smärtor lite här och var och en miss med träningsplanering från en PT sänkte min styrka rejält, och såklart min lust med den. (Kommer dröja innan jag vågar lita på en pt igen.)
Så jag tänkte att jag kör en deff och lägger fokus på utseende istället.

Och när vintern kom hade jag gått ner sju kilo. Vilket gjort att jag fryst i år som aldrig förr. Jag har byltat på mig kläder i många lager och kämpat för att hålla mig varm. Så jag längtar enormt efter värmen nu.

Längtar också efter lite styrkeökningar i gymmet.
Vikterna är långt från vad de var för två år sen och jag har insett att eftersom min kropp inte är den samma, kan jag heller inte jämföra. Nu vill jag bli den starkaste jag kan i den här formen. Jag väger fortfarande sex kilo mindre än för ett år sen.

Men idag kändes gymmet riktigt roligt faktiskt.
Den platt liggande pressen från golvläge var stark och jag kunde höja vikterna med flera kilo. Och i den marklyftsform som är min sämre, sumo, fick jag stabilt upp nittio kilo. Det var kul.
Det kan vara att jag ökat kosten något. Försöker hitta den där balansen. Lagom mycket in för att kunna kvittera ut ett bra resultat i träningen.

Balans. Den eviga jakten. Den och de försvunna dagarna.