Jag är så trött på att frysa. Så fruktansvärt less på att kölden får mina muskler att smärta och att känna isande vindar tränga genom benmärgen på mig. Skittrött. Svintrött. Förbannat färdig med detta kalla.

Solen leker katt och råtta med mitt humör. Visar sig lite. Ger små svaga smakprov av värme och sen gömmer hon sig igen. Eller strålar glatt och länge, men då endast i sällskap av isvindarna.
Är du blyg eller, du fega sol. Kom fram och bränn kläderna av oss.
Vi gör inget annat än längtar efter att få blotta våra bleka kroppsdelar för dig. Vill blända dig med vår ljusa vinterhy och suga åt oss av dina färger. Skänk oss färg. Snälla. Värme.

Måndag kom. Och gick.
Det var idrott med ettor och engelska med sexor. Det var lunch med falafel och kaffe i pladderbåset. Det var mail och det var samtal och det var slut. Dags att virvla hem igen.

Benen värkte. Kylan åt upp mig inifrån och jag gnuggade mina ömma muskler och tog en titt på väderleken. Med kyla och gnisslande kropp kan man ju få unna sig att följa vädret lite.
Träning utomhus kan med gott samvete väljas till bättre dagar.
Väderleken sa att idag var en bättre dag.
Typiskt.

Åren har lärt mig att inte känna alltför mycket. Så det gjorde jag. Inte alltså. Utan drog på det som skulle på och drog ut åt det håll jag skulle. Runt alltihop och hit och dit. I varierande tempo. Så där som jag gillar.

Det tog en stund, men sen gled kylan ur venerna och bara det gjorde det värt besväret.

Men inget är så skönt som duschen efteråt.
Den heta.