Frukostgröten sveptes i ett nafs. Den smakade himmelskt. Var det för att jag var så otroligt hungrig eller för att jag åt den i morgonens första solljus på altanen, omgiven av allsköns fågelsång. Det vet jag inte. Och det kan ju kvitta. Gott var det i alla fall.

Sippar kaffe. Andas. Huttrar lite i min tjocka munktröja. Vilken skön dag. Vilken skön tid.
Den här tiden, veckorna innan sommarlovet, är så fyllda av pre-njutning. När man myser så till fullo av insikten att snart kan jag njuta av underbara och lediga dagar i en lång tid framöver. Den känslan är helt fantastisk. Suger på den. Vill att den ska räcka länge.

Det är lördag idag.

Plötsligt kommer liten ut, insvept i en stor grå filt kryper han upp i min famn. Vi lyssnar till björkens rassel och fåglarnas olika läten. En koltrast klara sång är det som fångar vårt intresse mest. Det är vackert.

Jag har en liten plan för dagen. En önskan. Jag hoppas jag ska kunna få skjuts till en plats en bra bit härifrån, till ett slott som ligger längs sörmlandsleden. För att sen få springa leden hem.
Jag vet inte riktigt hur långt det blir. Kanske två mil. Men om jag inte pallar kan jag alltid ringa om skjuts den sista biten hem.

Jag gjorde en liknande tur för ett par veckor sen. Men längs en annan sträcka.
Fick skjuts till en punkt och sprang hem. Fast jag sprang hem och vidare, så jag fick bli hämtad när jag var klar.
Det blev 21km och två och en halv timmes löpning längs vindlande stigar. En väldigt kuperad sträcka med enormt vacker natur.
Att jag gjorde löpningen själv gav mig en nästan euforisk upplevelse. Det var förbluffande. Med fågelkvitter och vindbrus i öronen sprang jag upp och ner för berg, såg enormt vackra utsiktsplatser och nötte kilometer efter kilometer. Helt underbart.

Det vill jag göra igen.
Idag.

En ny träningsklocka har jag fått i morsdagspresent. Fast någon vecka för tidigt. Vi har jobbat på vårt samarbete den här första tiden. Det har gått sisådär.
Den uppmanar mig till långsamma löppass och vila. Och jag springer fort och är inte alls vilotypen.

Det finns en funktion på klockan som heter konditionstest. Den drog jag igång för att se hur den träningen var uppbyggd. Kunde jag köra det som löppass imorgon?
?Lägg dig ner och vila?, sa då klockan åt mig. ?Jaha?? tänkte jag. Men gjorde som den sa. Sen fick jag ligga där ett par minuter innan den var nöjd.
Mannen skrattade högt och tyckte genast att det var en klocka för honom.
Och det är lite så min och klockans relation har startat den här första tiden. Jag förväntar mig att den ska peppa mig att springa snabbare och den säger åt mig att lägga mig och vila.
Suck.

Den försöker dessutom att lära mig detta med löpning i olika pulszoner. Att jag ska springa mina pass i ett förutbestämt pulsintervall. I en viss hjärtbelastningszon.
Och den ber mig hela tiden om de låga zonerna, vilket gör att jag måste springa löjligt långsamt. Blir omsprungen ideligen och känner mig riktigt dålig.
När jag sen sprang som jag ville, helt på känsla, hamnade jag i de högsta zonerna. Men det var det som kändes bra.

Så häromdagen, när klockan fortfarande tjatade om lågintensiv träning, drog jag igång systemet då jag ändå gick ut på en av mina vanliga kvällspromenader.
Och sannerligen. Vid hemkomst.
?Bra jobbat. Denna träning hjälper dig att bygga upp din grundkondition och förbättrar kroppens möjligheter att förbränna fett.?
Ja, men då minsann fick jag beröm.
När jag sprang och höll mig i zon 4-5 under en dryg timme, då var den tyst. Men när jag tog en nedrans promenad. Då. Då får jag värsta utmärkelsen. Va?

Tänker att det tar någon vecka eller två innan vi förstår varandra.