Skrapar ner de färdigskurna grönsakerna i serveringsformen och fortsätter med att hacka lök. Det ska bli fisktacos. En favorit för många.
Tortillas med ugnsstekta fiskpanetter och kebebsås. Jättegott.

Köksdörren ut till altan står öppen, som den gör den här halvan av året. Den bättre halvan.
Utanför hörs många röster. Det skrattas och stojas. Vattenkrig med måsarna som byggt bo på vår tomt. Jag hör att de har roligt.
Blandat i allt skratt hörs ett par ljusa röster. Det börjar bli en bekant ton i det annars gossfyllda huset. Ett par av killarna har kilat stadigt ett tag nu och det är ofta någon flickvän bor över här.

När mina älskade barn blivit äldre, självständigare och visat på att vilja bryta sig loss. Stå på egna ben, bestämma själv, göra som de vill. Gå emot min önskan. Argt säga sig längta till de ska flytta hemifrån. Då har min ångest över att en dag förlora dem krypit sig på.
En dag flyger ju barnen sin kos. Tar sitt pick och pack och drar.
Lämnar mig vid köksbänken och ett tomt stort matbord.

Åh. Ångest. Tårarna pressar sig fram.
Jag vill ha min barn nära.

Tillbaka till fisktacon.
Medans jag står där och räknar på hur många vi blir till middag idag, nio, som är rätt vanligt nu i detta annars åttapersoners hushåll. Då kommer insikten. Som en fjäderlätt fjäril sätter den sig på min axel. Ett varm dunbolster bäddar in mitt hjärta.

Vartefter barnen växer, mognar, kliver ut i livet, blir ju inte huset tommare. Nej.
Min älskade familj som jag närt och ömmat för geom alla år - växer. Det kommer in kärlekar och kanske småttingar.
Vi blir ju fler i det stora grå huset.

Det kommer alltid vara fullt vid mitt köksbord och det kommer alltid finnas plats för fler.