Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas.

Jag sitter på tåget norrut. Och de har bevisligen släppt på restriktionerna. För nu är vi så många i den här tågvagnen att det inte är mysigt längre.
Det var det positiva med covid. Att det blev mindre folk överallt. Man fick alltid sitta ifred.

Men utanför rullar samma vackra värld förbi. Samma gröna fält och lummiga skogar. Samma blå vattendrag och vita molntussar på himlen.
Samma, samma, lika.
Bara utan lugnet.

Perrongen är fläckig av gamla tuggummin och nedtrampad snus. Hålögda människor står utspridda i väntan.
Tåget står just inkommet på perrong fyra och har precis tömts på anländande resenärer från Umeå.
Några ivriga, lika tidigt akomna tågresande som jag, försöker kliva på men blir snabbt stoppade i dörren. Tåget ska städas först.

Jag tar upp mobilen.
Den dödar tid bäst.

Kaffet i koppen är slut och frukostdisken undandukad. Jag har packat väskorna. Ett par gånger bara. Ser en förbättring där mot min annars rätt förvirrade packningsritual.

Tåget går om ett par timmar och det känns som att jag har koll på läget. Även om nerverna fladdrar likt höstlöven en blåsig oktoberdag.
Ger mig själv tid att andas och utrymme att låta känslorna strömma genom mig. Utan att få fäste.
Känner stressen, vet att den är ogrundad, låter den passera. Känslor finns inte alltid av en sann anledning.

På köksbordet ligger handväskan med allt jag behöver för tågresan. Lite att läsa, lite att lyssna till och något att tugga på.
I den stora bagen ligger mina kläder inför loppet och västen jag ska springa med. Den i sin tur innehåller allt som står på den obligatoriska utrustningslistan. Första hjälpen, kompass och extrakläder tex.
Västen har aldrig varit så full. Och då har jag inte ens något ätbart i den ännu!

Jag oroar mig för repdragningen. 32km på 5.5 timmar. Låter plättlätt. Men det är det ju inte i den miljön. Och inser att det kommer nog vara tusen gånger kämpigare än jag förstår.
Jag är inte van vid tidspress. Tror inte jag tycker om det. Vad gör jag när det blir så där outhärdligt jobbigt?
Tar fram mitt varför.
Varför gör jag det här?

För att jag vill visa mig själv att jag kan ta mig genom svåra och tuffa utmaningar!
För att jag vill visa mina barn att man måste kämpa en hel del för att komma till mål!
För att jag vill växa som människa!