Vemdalen fjällmaraton 45km

Hade tre mål för detta lopp:
1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m.
2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter 5 och en halv timme.
3. Njuta! Ta in miljön, vidderna och upplevelsen till max.


Morgonen började tidigt. Jag hade klockan satt på 6.00 för att ha god tid på mig att äta en lugn ordentlig frukost och kunna gå på toa och göra mig redo i tid.
Mina vänner, som jag bokat denna upplevelse med, var inte riktigt lika pigga på den tidiga uppstigningen men satt ändå vid bordet knappa halvtimmen efter mig. Och lät nöjda sen med just lugnet under morgonstöket.

Normalt äter jag inte så myckelt kolhydrater och börjar dagen mest med ägg och avocado. Men i hyrt boende, gemensamt inköpta matvaror och energibehov för ett fjällopp tänker jag annorlunda. Jag tänker gröt! Och fett! Energi i mängder.
Därav blev frukosten havregrynsgröt med jordnötssmör och matgrädde. I dubbel portion! Supermumsigt.
Och så kaffe och magnesium på det.

När vi väl står klädda i hallen alla tre, med västar fullpackade med nödvändigheter och massa godis, börjar nerverna pumpa. Och jag vet, att nu är det dags att börja jobba.
Så mitt lopp började aldrig i fållan bakom startlinjen. Det började där. I hallen. Bland nummerlappar, säkerhetsnålar, skosnören och sista kissen.
Där fick jag börja jobba för att motverka adrenalinpåslaget och stressen.

Vid starten står redan fullt av löpare när vi kommer dit. Vi bor ju så suveränt nära att det bara är att gå ut genom porten till start/målgång.
Det visar sig att mina vänner känner folk både här och där och får hälsa och småprata sig fram till startlinjen. Vi planerar att ställa oss längst bak, men det tänker alla övriga också och det slutar med att vi befinner oss i mitten av startfältet. Men det känns bra och min stress har redan minskat. Jag jobbar på att fokusera på mitt delmål att bara ta mig de första fyra kilometrarna, vilket innebär 200höjdmeter redan där.
Starten går och det känns lugnt. Vi leds ut ur byn och in mot skogen.

Mina vänner och jag har pratat mycket om våra förväntningar gällande lopp och vår egen prestation. Vi förstår och är beredda på att detta kommer vara långt mer krävande och slitigare än vi anar. Och med tidspressen som ett tungt ok över våra axlar vet vi att vi kommer gå en kamp. En kamp mot oss själva. Att pressa oss ikapp med tiden.
Vår plan är att stötta, dra och pusha varandra framåt för att med pannben och oövervinnerlig vilja hinna till repet. Men vi har inte sprungit så mycket ihop och vet också att vi är olika tränade inför detta.
Och ingen av oss vill att någon annan ska bromsa sig själv för de andra. Får någon flyt ska den gå på det.

Vi trippar sakta uppåt. Stigningen börjar nästan omedelbart. Vi håller tempot lågt och låter folk passera. Många passerar.
Jag känner mig som en vinnare redan efter två kilometer! Adrenalinet slog aldrig på! Stressen gav sig innan start och jag blir inte påverkad av alla som rusar förbi oss.
Det känns toppenbra!

Jag får ganska snabbt rygg på en man som tycks hålla mitt tempo. Lägger mig bakom och hakar fast mitt imaginära koppel i hans väst och flyter med. Märker att det känns kanon och att jag så smått ökar avståndet till mina vänner. Växlar några ord med ryggen framför mig och tackar för det perfekta tempot. Slänger sen en blick bakom axeln, ser vännerna långt där borta och tar beslutet att flyta vidare. Måste få löpa på när det känns så bra!

Vi rullar på några kilometer till. Över någon liten bro och blöta spångar. Det börjar gå uppför och stigen blir bredare och vi hamnar i en liten folksamling. Jag tappar min rygg och känner att jag själv blir en.
Någon som följer mina steg bara för att någon kilometer senare vika av mot leden för en av de kortare distanserna.
Och det är så mitt lopp ter sig. Jag hakar fast i en rygg en bit för att någon timme senare bli rygg åt någon annan. Vi växlar några ord likt gamla bekanta bara för att halvtimmen senare tappa kontakten.

Många kilometer löper jag dock alldeles ensam. Ensam på ett ödsligt fjäll med långväga utsikt åt alla håll. Möter några renar på ett ställe och känner bubblande glädje inom mig.
Med min tidsplan i ett fast grepp, för att inte missa repdragningen vid 32km, har jag som mål att hålla mig inom ramen för en mil per en och en halv timme. Och då vet jag ju att det väntar två enorma stigningar vid 22 respektive 32km. Och de kommer sluka tid!
Stigningen, som är en slalombacke på 300höjdmeter, efter 32km är åtminstone efter repet. Så då kan jag ju andas ut.
Men jag måste fortfarande upp för 200höjdmeter, vid 22km, och det enligt kartan inom loppet av någon kilometer. Vilket betyder ganska brant!
Och samtidigt under tidspress.

Jag passerar första vätskekontrollen och blir glatt mött av funktionärer som erbjuder all möjlig form av energi, både ätbar och mental. Men jag tar mig inte tid att stanna. Har allt jag behöver i västen och har en så bra känsla att jag behöver inget mer.
Tar reda på att nästa station är bara sju kilometer bort. Så jag drar vidare.

Leden tar mig över väldigt blöt myr där jag leker rysk roulette med spångarna. De ligger ofta djupt under vatten och sörja och jag prövar allt som oftast att ta mig runt vätan utanför dem. Ibland går det, ibland går jag ner till knäna. Väljer jag att försöka pricka spången under vattenytan kan det bli lika djupt där. Det är lite pest eller kolera. Ibland har jag tur, ibland inte.
Omkring mig ligger landskapet öde.

Andra bitar av leden testar mig rejält rent tekniskt. Otroligt stenigt och svårmanövrerat längs många partier. Jag som gillar att låta tyngdlagen dra mig framåt då det är lite nedför brukar klara sånt rätt bra. Och även här. Till en början kan jag passera flera löpare längs sådana nedförslut. Jag trippar på med armarna fladdrande och ett enda mantra i huvudet; lyft, lyft, lyft, lyft. Upp med fötterna från marken så kvickt det bara går så håller jag mig upprätt.

Taktiken funkar. Tills den plötsligt inte gör det. Trötta muskler eller ofokusering? Orsaken spelar mindre roll, utgången blir densamma. Jag flyger huvudstupa ner i stenigt blåbärsris och har nog min gamla judobakgrund att tacka för att det inte gick värre. Instinkten fick mitt framåtfall att avslutas i en snedvinlad kullerbytta där jag lika plötsligt stod på fötter igen.
Tog ett andetag innan jag snabbt trippade framåt igen. Kände försiktigt igenom kroppen, sopade av händerna och konstaterade att allt var helt. Kände endast av ett skrapsår på vänster smalben som jag inte tänkte bry mig om innan målgång.
Jag hade fortfarande 25km kvar.

Jag får bevittna så vackra vyer och magnifika platser att jag blir alldeles hänförd. Omringad av bergstoppar passerar jag sagolika sjöar och jag tvingar mig att tillåta ett par foton under färden.
I annat fall hade jag helst slagit ner tältpinnarna och bosatt mig en vecka bara för att få möjlighet att ta in all storslagenhet!
Jag måste tillbaka!

Efter 22km kommer den första branten och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Men plötsligt inser jag att jag behöver klättra!
Min taktik under extremt krävande förhållanden är att ta sikte på något väldigt lättåtkomligt och bara kämpa mig dit. I det här fallet nästa vimpel.
Hela leden var utmarkerad med vita plastband märkta med någon text. Och dem höll jag hela tiden fäste på.
Så när det kändes galet jobbigt i backen sökte jag reda på nästa markering och kämpade mig dit.
Men ganska snart kände jag att bara försöka hitta den med blicken blev läskigt, då den lilla bakåtrörelsen med huvudet fick mig att nästan tappa balansen och ramla baklänges. Det var så brant att jag hade näsan i blåbärsriset!
Det blev krypande på knäna för att ta sig upp. Och den branten slukade dryga halvtimmen för mig.
Nu gällde det att trampa på för att hålla tidsplanen!

Jag har svårt att minnas i vilken ordning allt kom, men vet att jag passerade mängder av funktionärer och flertalet vätskestationer och alla mötte de mig med hejarop och applåder. Jag sög i mig deras leenden och gav dem mina egna i gengäld. Och all den glädjen gav enormt med energi.
I övrigt var just energin något som jag tvingade i mig varje timme. När en timme passerat tog jag upp en bar och började tugga. Det var inte alltid jag hade lusten att äta upp, men vännens ord ekade i mitt huvud. Den ska INTE ner i fickan igen! Den ska ätas upp!
Och det gjorde jag. En bar i timmen och en resorb per mil. Vilket höll mig vid gott mod den mesta tiden.

När jag passerade 30km, klockan visade på 4.28, och jag insåg att jag lyckats hålla min tidsplan helt otroligt bra jublade jag inombords. Där förstod jag att med knappa tre km och en hel timme kvar till repet skulle jag klara det. Det var ren lycka!
Men även den vätskekontrollen lämnade jag efter bara några minuter. Jag hade ju det jag behövde.
Många stod och småpratade över en kaffekopp, men jag tog min fika på vägen. Och prata kunde jag göra sen. Nu ville jag fram.

Efter repet drog jag en lättnadens suck och kunde andas ut ordentligt. Men nu väntade nästa fruktansvärda stigning. Efter en lika brant nerförsbacke.
Jag plockade upp en bar och bestämde mig för att få i mig den på vägen ner. Behövde energi inför slalombacken uppåt.
Trots min praktvurpa som fått mig försiktig över steniga nedförslut känner jag mig nu tryggare i mitt lugn över att ha klarat repet. Så nu knaprar jag sakta i mig baren medans jag med små, små steg trippar nerför slalombackens vindlande sträckning. Det känns bra. Knäna gnisslar lite vid varje steg, men jag mår så bra. Lycklig!

Straxt blir det till att ta tjuren vid hornen igen och beta mig uppför nästa gigantiskt branta slalombacke. Jag trampar mig sidledes uppåt. En vimpel i taget. Andas. Dricker. Äter en bit godis. Och till slut är jag uppe. Fyller mina vattenflaskor i kontrollen och trippar vidare nerför berget på andra sidan.

Och det är här mitt lopp i minnet är slut. Jag hade planen till sista branten och tänkte sen bara målgång. Det var fel!
Och det felet kostade mig mängder av energi och kraft. Då jag trodde mig ha sju kilometer lätt löpning in i mål men möttes av ytterligare fem kilometer stigning av ännu en topp sögs musten ur mig rejält och jag fick inte till någon bra löpning alls upp till sista kontrollen. Men där uppe fick jag veta att krönet inför sista nedlöpet väntade inom kort och fick fart på benen igen.

Klockan visade här någonstans på 40km och 6.13 och jag blir alldeles häpen över hur jag, trots dessa gigantiska bergsstigningar, lyckats hålla min tidsplan så enormt bra!
Nu har jag alltså endast fem km kvar och drygt 45min kvar innan klockan slår över på sju timmar! Kan jag klara detta lopp under sju timmar! Vet ju inte hur vägen framåt ser ut?
Jag kämpar på lite hårdare och försöker pusha mitt mod förbi alla steniga och tekniska partier. Lyft, lyft, lyft, lyft! Jag lyfter på fötterna och flaxar med armarna med hopp om att inte falla.
Det börjar gå nedför och plötsligt passerar jag ännu en funktionär. ?Nu är det bara upploppet kvar!? ropar han. ?Ja, inte långt nu va?? svarar jag och får tillbaka att det är max 2.5km till mål.

Nedför, brant och stenigt, knäna gnisslar och klockan visar på 6.45
?Din kropp kan det här! Knäna har tränats och ska hålla för detta!? säger jag uppmanande till mig själv och bestämmer mig för att nu kör jag!
Ökar tempot, passerar någon och ger mig av med full fart mot mål. Ut ur skogen, in bland husen, in i fållan, hör mitt namn och rusar genom målgången.
Tittar på klockan. 6.54
Sex timmar och 54minuter.
Får min medalj, möter mångas uppskattning, kryper ihop under ett träd och låter tårarna komma.

Jag gjorde det!
Klarade av starten.
Höll tidsplanen till repdragningen.
Njöt och tog in alla miljöer
Kom i mål. Under sju timmar.
Jag är så imponerad av mig själv att det är löjligt! Men jag är så stolt!
Min kropp tog mig genom detta utan minsta skavank, blåsa eller slitage.

Men jag måste träna på teknisk terräng.
Och ha koll på hela banprofilen, ända till mål.