En bit ur mitt liv

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Kattis - 20 augusti 2021 20:38

Vilken trötthet jag upplever just nu!
Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor och synka in i ett nytt schema. Jag måste ju ge mig lite tid och ha överseende med en extra trötthet. Men ändå! Fy.
De senaste styrkepassen har jag kapat bort alla assistansövningar bara för att ge mig motivation att ens orka något. För jag är så trött.
Men nu ska jag sova en ordentlig natt.

Sen är det dags för Kolmården.

Av Kattis - 19 augusti 2021 18:01

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo.
Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag vill försöka hålla på halvmaran. Det blev sju intervaller ?a fem minuter i 5.30-tempo
Vet inte om jag tänker rätt, men tycker det känns som ett bra pass.
Jag är ingen snabb löpare och tycker inte om att pressa mig på det sättet. Men nu vill jag klara halvmaran ordentligt under två timmar.
Jag sprang den på 2.00.03 i våras.
Milen gjorde jag vid samma period på 52min.
Så detta borde jag klara!

Det känns så skönt och tryggt att min kropp mått så bra efter fjällmaran. Inte en enda blåsa och inga skavanker alls. Utom skrapsåret efter fallet.
Jag tolkar det som att jag lagt min träning helt rätt. Känns kul. Som en bekräftelse.

Sitter och tittar på de få kort och filmsnuttar jag tog och drömmer mig tillbaka. Jisses vad roligt det var!
Nästa sommar. Då ska jag boka in flera fjällopp!

Av Kattis - 16 augusti 2021 22:00

Av Kattis - 16 augusti 2021 21:58

Vemdalen fjällmaraton 45km

Hade tre mål för detta lopp:
1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m.
2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter 5 och en halv timme.
3. Njuta! Ta in miljön, vidderna och upplevelsen till max.


Morgonen började tidigt. Jag hade klockan satt på 6.00 för att ha god tid på mig att äta en lugn ordentlig frukost och kunna gå på toa och göra mig redo i tid.
Mina vänner, som jag bokat denna upplevelse med, var inte riktigt lika pigga på den tidiga uppstigningen men satt ändå vid bordet knappa halvtimmen efter mig. Och lät nöjda sen med just lugnet under morgonstöket.

Normalt äter jag inte så myckelt kolhydrater och börjar dagen mest med ägg och avocado. Men i hyrt boende, gemensamt inköpta matvaror och energibehov för ett fjällopp tänker jag annorlunda. Jag tänker gröt! Och fett! Energi i mängder.
Därav blev frukosten havregrynsgröt med jordnötssmör och matgrädde. I dubbel portion! Supermumsigt.
Och så kaffe och magnesium på det.

När vi väl står klädda i hallen alla tre, med västar fullpackade med nödvändigheter och massa godis, börjar nerverna pumpa. Och jag vet, att nu är det dags att börja jobba.
Så mitt lopp började aldrig i fållan bakom startlinjen. Det började där. I hallen. Bland nummerlappar, säkerhetsnålar, skosnören och sista kissen.
Där fick jag börja jobba för att motverka adrenalinpåslaget och stressen.

Vid starten står redan fullt av löpare när vi kommer dit. Vi bor ju så suveränt nära att det bara är att gå ut genom porten till start/målgång.
Det visar sig att mina vänner känner folk både här och där och får hälsa och småprata sig fram till startlinjen. Vi planerar att ställa oss längst bak, men det tänker alla övriga också och det slutar med att vi befinner oss i mitten av startfältet. Men det känns bra och min stress har redan minskat. Jag jobbar på att fokusera på mitt delmål att bara ta mig de första fyra kilometrarna, vilket innebär 200höjdmeter redan där.
Starten går och det känns lugnt. Vi leds ut ur byn och in mot skogen.

Mina vänner och jag har pratat mycket om våra förväntningar gällande lopp och vår egen prestation. Vi förstår och är beredda på att detta kommer vara långt mer krävande och slitigare än vi anar. Och med tidspressen som ett tungt ok över våra axlar vet vi att vi kommer gå en kamp. En kamp mot oss själva. Att pressa oss ikapp med tiden.
Vår plan är att stötta, dra och pusha varandra framåt för att med pannben och oövervinnerlig vilja hinna till repet. Men vi har inte sprungit så mycket ihop och vet också att vi är olika tränade inför detta.
Och ingen av oss vill att någon annan ska bromsa sig själv för de andra. Får någon flyt ska den gå på det.

Vi trippar sakta uppåt. Stigningen börjar nästan omedelbart. Vi håller tempot lågt och låter folk passera. Många passerar.
Jag känner mig som en vinnare redan efter två kilometer! Adrenalinet slog aldrig på! Stressen gav sig innan start och jag blir inte påverkad av alla som rusar förbi oss.
Det känns toppenbra!

Jag får ganska snabbt rygg på en man som tycks hålla mitt tempo. Lägger mig bakom och hakar fast mitt imaginära koppel i hans väst och flyter med. Märker att det känns kanon och att jag så smått ökar avståndet till mina vänner. Växlar några ord med ryggen framför mig och tackar för det perfekta tempot. Slänger sen en blick bakom axeln, ser vännerna långt där borta och tar beslutet att flyta vidare. Måste få löpa på när det känns så bra!

Vi rullar på några kilometer till. Över någon liten bro och blöta spångar. Det börjar gå uppför och stigen blir bredare och vi hamnar i en liten folksamling. Jag tappar min rygg och känner att jag själv blir en.
Någon som följer mina steg bara för att någon kilometer senare vika av mot leden för en av de kortare distanserna.
Och det är så mitt lopp ter sig. Jag hakar fast i en rygg en bit för att någon timme senare bli rygg åt någon annan. Vi växlar några ord likt gamla bekanta bara för att halvtimmen senare tappa kontakten.

Många kilometer löper jag dock alldeles ensam. Ensam på ett ödsligt fjäll med långväga utsikt åt alla håll. Möter några renar på ett ställe och känner bubblande glädje inom mig.
Med min tidsplan i ett fast grepp, för att inte missa repdragningen vid 32km, har jag som mål att hålla mig inom ramen för en mil per en och en halv timme. Och då vet jag ju att det väntar två enorma stigningar vid 22 respektive 32km. Och de kommer sluka tid!
Stigningen, som är en slalombacke på 300höjdmeter, efter 32km är åtminstone efter repet. Så då kan jag ju andas ut.
Men jag måste fortfarande upp för 200höjdmeter, vid 22km, och det enligt kartan inom loppet av någon kilometer. Vilket betyder ganska brant!
Och samtidigt under tidspress.

Jag passerar första vätskekontrollen och blir glatt mött av funktionärer som erbjuder all möjlig form av energi, både ätbar och mental. Men jag tar mig inte tid att stanna. Har allt jag behöver i västen och har en så bra känsla att jag behöver inget mer.
Tar reda på att nästa station är bara sju kilometer bort. Så jag drar vidare.

Leden tar mig över väldigt blöt myr där jag leker rysk roulette med spångarna. De ligger ofta djupt under vatten och sörja och jag prövar allt som oftast att ta mig runt vätan utanför dem. Ibland går det, ibland går jag ner till knäna. Väljer jag att försöka pricka spången under vattenytan kan det bli lika djupt där. Det är lite pest eller kolera. Ibland har jag tur, ibland inte.
Omkring mig ligger landskapet öde.

Andra bitar av leden testar mig rejält rent tekniskt. Otroligt stenigt och svårmanövrerat längs många partier. Jag som gillar att låta tyngdlagen dra mig framåt då det är lite nedför brukar klara sånt rätt bra. Och även här. Till en början kan jag passera flera löpare längs sådana nedförslut. Jag trippar på med armarna fladdrande och ett enda mantra i huvudet; lyft, lyft, lyft, lyft. Upp med fötterna från marken så kvickt det bara går så håller jag mig upprätt.

Taktiken funkar. Tills den plötsligt inte gör det. Trötta muskler eller ofokusering? Orsaken spelar mindre roll, utgången blir densamma. Jag flyger huvudstupa ner i stenigt blåbärsris och har nog min gamla judobakgrund att tacka för att det inte gick värre. Instinkten fick mitt framåtfall att avslutas i en snedvinlad kullerbytta där jag lika plötsligt stod på fötter igen.
Tog ett andetag innan jag snabbt trippade framåt igen. Kände försiktigt igenom kroppen, sopade av händerna och konstaterade att allt var helt. Kände endast av ett skrapsår på vänster smalben som jag inte tänkte bry mig om innan målgång.
Jag hade fortfarande 25km kvar.

Jag får bevittna så vackra vyer och magnifika platser att jag blir alldeles hänförd. Omringad av bergstoppar passerar jag sagolika sjöar och jag tvingar mig att tillåta ett par foton under färden.
I annat fall hade jag helst slagit ner tältpinnarna och bosatt mig en vecka bara för att få möjlighet att ta in all storslagenhet!
Jag måste tillbaka!

Efter 22km kommer den första branten och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Men plötsligt inser jag att jag behöver klättra!
Min taktik under extremt krävande förhållanden är att ta sikte på något väldigt lättåtkomligt och bara kämpa mig dit. I det här fallet nästa vimpel.
Hela leden var utmarkerad med vita plastband märkta med någon text. Och dem höll jag hela tiden fäste på.
Så när det kändes galet jobbigt i backen sökte jag reda på nästa markering och kämpade mig dit.
Men ganska snart kände jag att bara försöka hitta den med blicken blev läskigt, då den lilla bakåtrörelsen med huvudet fick mig att nästan tappa balansen och ramla baklänges. Det var så brant att jag hade näsan i blåbärsriset!
Det blev krypande på knäna för att ta sig upp. Och den branten slukade dryga halvtimmen för mig.
Nu gällde det att trampa på för att hålla tidsplanen!

Jag har svårt att minnas i vilken ordning allt kom, men vet att jag passerade mängder av funktionärer och flertalet vätskestationer och alla mötte de mig med hejarop och applåder. Jag sög i mig deras leenden och gav dem mina egna i gengäld. Och all den glädjen gav enormt med energi.
I övrigt var just energin något som jag tvingade i mig varje timme. När en timme passerat tog jag upp en bar och började tugga. Det var inte alltid jag hade lusten att äta upp, men vännens ord ekade i mitt huvud. Den ska INTE ner i fickan igen! Den ska ätas upp!
Och det gjorde jag. En bar i timmen och en resorb per mil. Vilket höll mig vid gott mod den mesta tiden.

När jag passerade 30km, klockan visade på 4.28, och jag insåg att jag lyckats hålla min tidsplan helt otroligt bra jublade jag inombords. Där förstod jag att med knappa tre km och en hel timme kvar till repet skulle jag klara det. Det var ren lycka!
Men även den vätskekontrollen lämnade jag efter bara några minuter. Jag hade ju det jag behövde.
Många stod och småpratade över en kaffekopp, men jag tog min fika på vägen. Och prata kunde jag göra sen. Nu ville jag fram.

Efter repet drog jag en lättnadens suck och kunde andas ut ordentligt. Men nu väntade nästa fruktansvärda stigning. Efter en lika brant nerförsbacke.
Jag plockade upp en bar och bestämde mig för att få i mig den på vägen ner. Behövde energi inför slalombacken uppåt.
Trots min praktvurpa som fått mig försiktig över steniga nedförslut känner jag mig nu tryggare i mitt lugn över att ha klarat repet. Så nu knaprar jag sakta i mig baren medans jag med små, små steg trippar nerför slalombackens vindlande sträckning. Det känns bra. Knäna gnisslar lite vid varje steg, men jag mår så bra. Lycklig!

Straxt blir det till att ta tjuren vid hornen igen och beta mig uppför nästa gigantiskt branta slalombacke. Jag trampar mig sidledes uppåt. En vimpel i taget. Andas. Dricker. Äter en bit godis. Och till slut är jag uppe. Fyller mina vattenflaskor i kontrollen och trippar vidare nerför berget på andra sidan.

Och det är här mitt lopp i minnet är slut. Jag hade planen till sista branten och tänkte sen bara målgång. Det var fel!
Och det felet kostade mig mängder av energi och kraft. Då jag trodde mig ha sju kilometer lätt löpning in i mål men möttes av ytterligare fem kilometer stigning av ännu en topp sögs musten ur mig rejält och jag fick inte till någon bra löpning alls upp till sista kontrollen. Men där uppe fick jag veta att krönet inför sista nedlöpet väntade inom kort och fick fart på benen igen.

Klockan visade här någonstans på 40km och 6.13 och jag blir alldeles häpen över hur jag, trots dessa gigantiska bergsstigningar, lyckats hålla min tidsplan så enormt bra!
Nu har jag alltså endast fem km kvar och drygt 45min kvar innan klockan slår över på sju timmar! Kan jag klara detta lopp under sju timmar! Vet ju inte hur vägen framåt ser ut?
Jag kämpar på lite hårdare och försöker pusha mitt mod förbi alla steniga och tekniska partier. Lyft, lyft, lyft, lyft! Jag lyfter på fötterna och flaxar med armarna med hopp om att inte falla.
Det börjar gå nedför och plötsligt passerar jag ännu en funktionär. ?Nu är det bara upploppet kvar!? ropar han. ?Ja, inte långt nu va?? svarar jag och får tillbaka att det är max 2.5km till mål.

Nedför, brant och stenigt, knäna gnisslar och klockan visar på 6.45
?Din kropp kan det här! Knäna har tränats och ska hålla för detta!? säger jag uppmanande till mig själv och bestämmer mig för att nu kör jag!
Ökar tempot, passerar någon och ger mig av med full fart mot mål. Ut ur skogen, in bland husen, in i fållan, hör mitt namn och rusar genom målgången.
Tittar på klockan. 6.54
Sex timmar och 54minuter.
Får min medalj, möter mångas uppskattning, kryper ihop under ett träd och låter tårarna komma.

Jag gjorde det!
Klarade av starten.
Höll tidsplanen till repdragningen.
Njöt och tog in alla miljöer
Kom i mål. Under sju timmar.
Jag är så imponerad av mig själv att det är löjligt! Men jag är så stolt!
Min kropp tog mig genom detta utan minsta skavank, blåsa eller slitage.

Men jag måste träna på teknisk terräng.
Och ha koll på hela banprofilen, ända till mål.

Av Kattis - 13 augusti 2021 13:24

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas.

Jag sitter på tåget norrut. Och de har bevisligen släppt på restriktionerna. För nu är vi så många i den här tågvagnen att det inte är mysigt längre.
Det var det positiva med covid. Att det blev mindre folk överallt. Man fick alltid sitta ifred.

Men utanför rullar samma vackra värld förbi. Samma gröna fält och lummiga skogar. Samma blå vattendrag och vita molntussar på himlen.
Samma, samma, lika.
Bara utan lugnet.

Av Kattis - 13 augusti 2021 11:50

Perrongen är fläckig av gamla tuggummin och nedtrampad snus. Hålögda människor står utspridda i väntan.
Tåget står just inkommet på perrong fyra och har precis tömts på anländande resenärer från Umeå.
Några ivriga, lika tidigt akomna tågresande som jag, försöker kliva på men blir snabbt stoppade i dörren. Tåget ska städas först.

Jag tar upp mobilen.
Den dödar tid bäst.

Av Kattis - 13 augusti 2021 08:16

Kaffet i koppen är slut och frukostdisken undandukad. Jag har packat väskorna. Ett par gånger bara. Ser en förbättring där mot min annars rätt förvirrade packningsritual.

Tåget går om ett par timmar och det känns som att jag har koll på läget. Även om nerverna fladdrar likt höstlöven en blåsig oktoberdag.
Ger mig själv tid att andas och utrymme att låta känslorna strömma genom mig. Utan att få fäste.
Känner stressen, vet att den är ogrundad, låter den passera. Känslor finns inte alltid av en sann anledning.

På köksbordet ligger handväskan med allt jag behöver för tågresan. Lite att läsa, lite att lyssna till och något att tugga på.
I den stora bagen ligger mina kläder inför loppet och västen jag ska springa med. Den i sin tur innehåller allt som står på den obligatoriska utrustningslistan. Första hjälpen, kompass och extrakläder tex.
Västen har aldrig varit så full. Och då har jag inte ens något ätbart i den ännu!

Jag oroar mig för repdragningen. 32km på 5.5 timmar. Låter plättlätt. Men det är det ju inte i den miljön. Och inser att det kommer nog vara tusen gånger kämpigare än jag förstår.
Jag är inte van vid tidspress. Tror inte jag tycker om det. Vad gör jag när det blir så där outhärdligt jobbigt?
Tar fram mitt varför.
Varför gör jag det här?

För att jag vill visa mig själv att jag kan ta mig genom svåra och tuffa utmaningar!
För att jag vill visa mina barn att man måste kämpa en hel del för att komma till mål!
För att jag vill växa som människa!

Av Kattis - 10 augusti 2021 20:07

Jag har haft en dröm om att få vistas i fjällen. Inte klassiskt bara åka dit, utan att verkligen få vara uppe ibland bergen. Ja, fjällvandra.
Att få röra mig mellan toppar och fjällbäckar. Åh vad jag drömmer om det!

Min man åker knappt norr om Stockholm. ?För mycket mygg?, menar han. Och jag har därmed inte heller kommit dit.

Men. Nu på lördag. Då ska jag få springa mitt första riktiga lopp. I fjällen. I Vemdalen. Bland bergstoppar och utsiktsvackra platser.
Det ska bli helt galet lyckorusigt!

Jag har ju tränat ordentligt. Så vitt jag kan tolka det har jag gjort mina mil, tränat mina timmar och tagit mig alla höjdmeter.
Jag vill tro att jag är redo.
Frågan är om det räcker för att ta mig förbi 32km innan de drar repet och stoppar vidare framfart för de som inte hunnit dit innan 5.5h avverkats.
Det vet jag inte om jag klarar. Att springa så på tidspress vet jag inte hur jag hanterar.

Nu är vi tre tjejer som gör detta tillsammans. Vilket känns tryggt. Vi är tre som säkert kommer få våra dippar olika och där den piggaste helt enkelt får agera morot och piska för de andra. Vi måste hålla oss under 9.30min/km för att hinna, vilket låter otroligt sakta. Men på stig över berg. Vet inte.
Har inte gjort det förut.

Idag försökte jag åtminstone vara vuxen, klok och självsäker och inte träna något riktigt löppass. Utan gav mig ut på fem väldigt långsamma kilometer bara för att få blodet att cirkulera genom vaderna och få psyket lugnt.

För om jag inte springer på tre dagar tror jag nämligen att jag glömt hur man gör. Och psyket. Det är starka grejer det.
Jag måste lära mig att lita på mig själv.

Trust. The. Process.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards