Ljuset flyttade in på min altan igår. Ljuset flyttade in och jag fick en ny himmel. Solen blev blyg och svepte molnen runt midjan, men om jag dansar vackert så kanske hon mjuknar.

Morgongröten sveptes snabbt och jag dansade så tjusigt jag kunde ut i öppna luften med med kaffekopp. Slog mig smidigt ner i en brassestol och låtsas inte alls om att fröken Sol saknas. Hon gömmer sig bakom skorstenen. Det känner jag.
Kommer nog fram vad det lider.

Nedräkningen till jobbstart pågår och idag är det fem dagar kvar av ledighet. Första arbetsveckan består av mestadels oklarheter, vad gör lärarna när inga barn är där, så det blir ju en mjukstart. Kan behövas lite inskolning efter så lång frånvaro. Kommer inte komma ihåg vad folk heter.

Men nu skjuter jag de tankarna åt sidan och njuter av min nya himmel och min morgonkaffe.

Snälla sol vill du lysa, så att vi slipper frysa.

Gömmer mig bakom min bok. Låter den då och då sjunka ner några få centimeter för att låta ögonen snubbla över kanten. Vill så gärna titta. Vill se. Vara med. Hålla koll. Vakta. Iakta och peka. ?Den då? Glöm inte den grenen!? Fast jag vet att de knappt kommit halvvägs.

Granen är kapad på varenda gren förutom en lite buskig topp. Står som en kal, spinkig flaggstång intill altanen. Dess spinkighet förstärker effekten av kommande tomhet ytterligare. Vad mycket luft vi fick! Kommer bli lätt att andas.

I andra änden av trödgården står de kvarvarande grenarna på asken som ett litet fyrverkeri mot himlen. Passa på och glittra ert sista nu, för straxt ryker ni!
Grösmattan är fylld av ris och grenar och jag hör tunga dunsar falla till marken. Nu kommer de tjocka bitarna. Det blir jag som får äran att rensa upp allt sen.

Tur att jag har huset fullt att grabbar i alla de storlekar. Finns en gren för alla.

Så var vi då här. Sista veckan på semestern. Vecka nummer åtta. Det är helt fantastiskt att ha fått vara ledig i åtta hela veckor, men det är lika fantastiskt vad fort de gått. För en gammal van hemmafru är åtta veckor ingenting och jag hade gladeligen kunnat vara ledig tre år till. Haha!
Skojar inte.

Detta är även dagen då mitt älskade, hatade, vanskötta, missprydande, vackra träd ska få sin extreme makeover. Lite ompyssling och radikal beskärning. Jag är lite nervös faktiskt.
I eftermiddag önskar jag att vädret är med mig och bjuder mig på den vackraste solen, helt osilad och obruten av gigantiskt trädkrona.
Det här kommer lätta mitt hjärta enormt. Maken begriper sig inte på mitt känslosamma utspel gällande detta träd alls. Säkert skulle han gärna ta den lätta vägen och bara hugga ned skiten. Om det inte var för den söta trädkojan han byggt i den samma.

Jag ser fram emot att se asken, det är ju en hängask utsprungligen, kläs ned och få visa sitt sanna jag. Sitt vackra, hängande, tjusiga jag. Om än säkerligen något klen just efter beskärning.

Likt en pryd primadonna kommer hon stå där avklädd, näst intill naken, med uppnosig min kommer hon kräva sin respekt och tacksamt sträcka på sig över lättnaden att slippa den tunga krona som dolt henne under så många år. Hennes tufsigt tunna hårman av glest grenverk kommer vaja svagt i vinden. Trotsigt försäkrar hon mig; vänta bara.
Vänta bara.

Varm och mjuk rakt igenom möter jag upp vännen nere i relaxavdelningen efter våra spa-behandlingar. Kroppsinpackning i aloe vera och lavendel. Min hud är silkeslen och skallen mosig. Så underbart, ljuvligt skönt!

Nere i relaxen är ljuset dovt och stämningen otroligt avkopplande. Svag musik blandas med ljudet från porlande vatten. Vi sjunker ner i varmvattnet och bara myser.
Tidigare satt jag och slumrade i aromarummet alldeles intill den lilla bassängen med tempererat vatten. Och doften där inne är något man helst av allt skulle vilja plocka med sig hem. Hem och släppa ut i sovrummet.
Hur ska jag bäst bevara denna känsla av mjukhet och värme jag uppnått nu?

Varför gör man inte det här oftare?

Kika gärna in på min nya sida. Just nu kör jag dubbelt. Måste se vilken som passar mig bäst.

https://bakomsyrenhacken.home.blog/

Vaknar till en stilla regn som matat hela marken till bredden med väta. Det är dyblött utomhus. Poolhandukarna slokar där de hänger utspridda till tork lite varstans över altanen. På en stol, över bänken och på en äkta hängare. Lustigt att av fyra handdukar är det endast en som plaserats på avsedd plats.

Min yogarutin fick flytta in till köksgolvet och jag kände mig genast indragen till sedvanliga höstmornar. Ge mig en vecka till med lugna mornar på en ljum altan innan jag måste köra ekorrhjulet igen. Vill inte. Snälla.

Sitter vid det stora svarta köksbordet och låter magen smälta morgongröten innan det är dags för ett styrkepass. Det är skönt att ha det gjort tidigt på förmiddagen. Så behöver jag inte känna stress på att få in det i schemat. Och idag ska jag ta vännen på spa. Så då ska vi mysa och koppla av. Njuta.

Först träna. Sen njuta.
Låter som en perfekt söndag.

Badringen driver runt i poolen. Likt ett flipperspel studsar den runt från sida till sida lite hur som. Fast i slow motion.

Min mage är fylld till bredden av smaskiga revbensspjäll och jag känner hur jag jäser där jag sakta gunger i hammocken.
Huset har åter sjunkigt ner i lugnet. Utomhus råder stillhet och från vardagsrummet hörs några spridda röster från söner i slappa diskussioner. Om vad hör jag inte.

Den stora svartvita späckhuggaren ligger ihopsjunken mitt på altan. Ivägslängd efter något bad har den sakta tömts på luft. Ser lika trött ut som jag känner mig.
Lördagen har snart runnit ut och nu väntar bara en helkväll framför någon hjältefilm. Av respekt för min älskade födelsedagsson ska jag försöka hålla mig vaken. Men det är inte min favoritkategori av filmer.
Den som fyller år bestämmer.

Magen spänner och jag känner hur denna dag av vila kryper inom mig. En del av mig vill ge upp och bara kasta sig ut för en liten löprunda. Den behöver ju inte vara lång. Jag skulle ju må så mycket bättre då.
Fast en annan sida säger stopp. Vilodag idag. Och imorgon kan du både köra styrka och springa, om du verkligen måste.

Jag kan vila. Jag är inte rädd.

En födelsedag i huset ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Inte så att jag älskar den gossen mer än någon av de andra. Utan mer för det faktum att när han föddes, föddes även min roll som förälder.
Storpojken fyller år. Och jag firar min nittonde årsdag som mamma.

En dag i stillhet. Precis enligt pojkens smak.
Fikat och umgåtts med mormor, skrattat och njutit av minnen och gamla tokigheter.
Drömt om nya resor och suktat nya strapatser.
Maldiverna drömmer storpojken. Mmm. Visst.

Nu väntar smaskig middag och filmkväll med hela gossfamiljen i soffan.
En mysig familjedag.
Nitton år som familj. Är det inte otroligt vad tiden driver med oss?