Där var den lilla forsen, som i mitt barns häpna ögon var ett vattenfall. Där var det nedfallna trädet som gossen alltid gick balansgång på, där var jakttornet han klättrade upp i för att kunna vinka till mig där jag stod två meter bort på skogsvägen.
Alla små platser som bär minnen om min första tid som förälder fanns där. Tjugo år senare.

Det har regnat en hel del de sista dagarna. Skurarna har avlöpt en efter en, den ena rasande värre än den andra. Däremellan har vi haft ett stilla sommarregn med ytterst få soltimmar. Det är som att sommaren tog ledigt. Den gav järnet under ett par veckor för att sen bara. Ta slut.

Men igår fick jag nog på innesittande barn och tråkiga dagar, så jag bestämde mig för att gripa ett halmstrå och göra en chansning. När en gosse skulle köras till kompisar en mil bort tog jag tillfället i akt och stoppade in gosse nummer fyra och sex i bilen och tog oss till mina gamla hemtrakter straxt intill där gosse nummer fem skulle avlämnas.
Trotsade vetskapen om att det faktiskt regnat av och till hela dagen, tog med en regnjacka till samtliga och tänkte att skogen är ju full av granar. Vi får väl ställa oss under dem om det blir för vräkande.

Vi gick förbi huset jag och min man köpte då vi var tjugotvå och nitton år gamla. En liten sommarstuga. Vi gick sen den slinga i skogen jag promenerade varje dag med barnen i vagn. Längs de gräsbevuxna avverkningsvägarna långt inne i skogen. Förbi alla små platser som jag och mina förstfödde skapade minnen på tillsammans.

Det var känslor överallt längs vår vandring igår. Varje sväng och varje plats fick det att bubbla svagt inom mig.
De två gossar jag gick med föddes inte här. Så jag vandrade bland egna minnen. Men jag visade och berättade. Delade deras äldsta bröders barndom med dem.

När vi kom ner för den sista backen och hade varit ute på vår vandring i över en timme, då kom det första lätta regnet.
Vi tackade för oss och körde hem till nutiden igen.

Har en gammal hammock som taket havererat på för länge sen. Dynorna är fula och glider konstant ner eller isär när man sitter där. Hammocken står på en skyddat plats på altan som blivit en avlastningplats för all möjlig skit. Säkert på grund av att det är så fult med den ändå. Att man lika gärna kan ställa grejer bakom den.

I ett par år har jag drömt om en amerikansk ?porch swing?, ni vet en sån där soffa som hänger i taket på en stor vit altan på nån ranch i Texas.
Plötsligt slog det mig. Varför inte använda hammocken och göra om den. Det går ju att kroka av sittdelen och hänga den i taket. Och ta en gammal madrass och göra dynor av.

Tadaa. Med sjuttonåringens hjälp hänger den nu här. Precis som jag fantiserat om.
Och som genom ett trollslag (läs; noggrann städning) är platsen nu en mysig area för avkoppling.

Tänk så bra det kan bli.
Och imponerad av sonens fix. Det enda jag gjorde var att skära till madrassen.

Nöjd.

Befinner mig i någon typ av limbo. En förvirrad plats mellan sorg, uppgivenhet och ?skit samma.?
En känsla som är lika mycket irriterande som pinsam.

Tillbaka hos sjukgymnasten igår för en sista avstämning före det långa sommaruppehållet.
Vet inte vilket besök i ordningen det var, men är fortfarande häpen över att jag blir så tagen på allvar att jag inte bara skickats hem efter två besök med nåt smärtstillande. Utan att jag fortfarande förväntas återkomma och fortfarande blir lyssnad på och hörd om hur mina smärtor ser ut och hur olika rörelser känns.
Det är fantastiskt.

Igår kom vi, läs; sjukgymnasten, fram till att min kropp tydligen inte alls klarar av marklyft ännu. Eftersom jag hade så ont dagen efter.
Själv är jag så van vid det onda att jag har väldigt svårt att avgöra vad som är träningsvärk och vad som är värk på grund av orimlig belastning.
Försöker fortfarande lära mig att utgångsläget ska vara smärtfri. Det är en konstig känsla. Tomt.

Vi gick igenom nya övningar för fortsatt träning av bål, rygg och rumpa. Men sen önskade jag få återgå till min älskade bänkpress. Den övning jag värdesatt högst och som alltid har varit målet att nå så starkt som möjligt.

För två år sen tog jag 67kilo. Då kände jag mig stark och vågade ta plats. Det var som att vad jag än inte klarade av eller kunde, så hade jag styrkan att luta mig mot. En styrka som jag visste syntes. Jag vågade visa mig svag inom annat för jag visste att folk ändå såg vad jag var kapabel till i gymmet.
Låter det löjligt? Förstår det. Men så var känslan.

Det var länge sen jag var så stark.
Kroppen började surna, jag valde att deffa ner mig och väger nu sex kilo mindre än då och sen tog jag plötsligt tag i ryggproblemen.
Och nu sitter jag här.
I min hammock på altanen med nya direktiv för min fortsatta styrketräning.
Jag bad om att få lägga till bänkpressen i min träning igen och möttes av ett ?ja, men du får aldrig mer brygga när du bänkar.?
Sen fick jag en föreläsning om hur fel det är med dessa bryggor som vi skapar inom styrkelyft. Hur dåligt det är för ryggen egentligen och hur otroligt dumt det är att den fortfarande används, som en kvarleva från 70-talet. Men att den nu sakta jobbats bort inom en större del av crossfit-världen och att det förhoppningsvis suddas ut överallt så småningom.

Jag fick lära mig att allt jag lärt mig var fel.
Hädanefter är det bänkpress med fötterna upp och ryggen ner.

Luften gick ur mig.

Jaha.

?Det är förmodligen därför din rygg mår som den gör, för att du pressat den så mycket genom åren.? Den mysiga gotländska dialekten mjukar upp allting en smula. Men inombords blev det kaos.

Så. Nu drar jag en suck och andas ut all gammal kunskap. Suddar alla tidigare bedrifter och börjar om.

Hej. Jag heter K och jag kan ta 45kilo i bänkpress.

Kliver ut på en alldeles tyst altan och känner svalka. Jo. Faktiskt. Det känns svalt.

Det gjorde det inte när jag ramlade ihop här på trappan för ett par timmar sen efter att ha sprungit mina 17km. Veckans distanspass.
Då var värmen olidlig och jag helt genomblöt av svett. Fy vad jobbigt det var.
Men nu är det gjort.
Det och några tvättmaskiner.

Jag sätter mig i skuggan med en kopp kaffe och fullständigt njuter av känslan av att ha bockat av något som legat och nött på mitt samvete. Länge.
Lagning.
Jag har haft ett par sommarbyxor, vars resår lossnade i höstas, som legat i garderoben och bara glott surt på mig. ?När tänker du laga mig då? Kommer du göra det eller väljer du att slänga mig på återvinningen fast jag är i helt bra skick i övrigt??
Hela vintern har jag skjutit det på framtiden med ursäkten att de behövs inte förrän till sommaren. Men den kom ju för länge sen.
Sen jag har skyllt på att jag inte kan. Vet inte hur jag ska lyckas sprätta upp och sy fast resåren på ett bra sätt. Jag kan faktiskt inte sånt.

Till nu. Jag sket i vad jag kan, tog sprätten, öppnade fållen, hittade resåren, sydde dit den för hand och stängde fållen med maskin.
Jag kan visst. Löjligt.
Och nu är jag så jädra nöjd att det är gjort.

Ska banne mig rensa och städa garderoben som belöning. Och köpa ny bikini.
För den har gjort sitt.
Den tänker jag inte laga.

Sitter rätt bra här fram i fören. Vinden fläktar lite mer idag samtidigt som solen fortsätter gassa från en klarblå himmel.
Min nya tidning jag tog med mig ut igår har jag redan läst ut, ett bra tecken på tillräcklig passivitet. Tid för att bara vara. Tid för lugn.

Imorse flyttade vi hela ekipaget till skärgårdens stora playa. En vidsträckt sandstrand med större badmöjligheter.
Trots att vi lade till vid tiotiden var här redan massor av båtar på plats. Och många fler har anlänt och anländer hela tiden.
Det är en vacker plats.

Solen bränner mot huden och fotsulorna ömmar. Behöver nog ta ett dopp.
Och kolla vart jollen och alla ungar tog vägen.

Jollens motor är det enda som stör lugnet i viken. De tre ungdomarna styr runt hörnet och plötsligt är stillheten total, ett eko av tystnad.
Sjuttonåringen har med sig sin flickvän och det är så mysigt att se hur alla roar sig tillsammans. Våra två äldsta har däremot annat för sig den här helgen. Jobb och sånt.

Mina ben bränner i solens hetta och jag doppar mig snabbt vid badstegen och njuter av vattnets svalka. Skulle kunna ligga kvar här länge.
Men jag går och intar min plats på soldäck istället. Lägger mig med min tidning och fortsätter att känna lugnet.

Att vara på sjön är underbart. Båten kräver mycket jobb men när vi väl ligger förtöjda i nån vik och barnen leker och ror omkring med jollen, fiskar och badar är det så lyxigt. Och mysigt.
Jag är lycklig över att kunna ge mina barn den här upplevelsen i barndomen. Minnen.

Minnen ja.
Jag samlar på dem.
Både åt mig själv och mina barn.

Vinden fläktar mot mitt ansikte där jag sitter lutad mot husväggen. Sitter på den grova bondbänken som jag försett med trasmatta och låter magen smälta morgongröten. Det känns behagligt just nu. Men yogamattan fick jag placera på köksgolvet imorse, för ute i solen på altan var det på tok för hett. Redan för en timme sen.

När jag väl städat klart igår var jag så trött och hade så ont i ryggen att jag bara gick och suckade. Men efter middagen fick tolvåringen för sig att han ville följa med på en liten löprunda och jag behövde få göra någonting och en lugn jogg brukar göra susen för min rygg. Tvärtemot vad alla andra tror.

Så vi gav oss av. Jag hade min ungefärliga fem kilometers runda i huvudet men gav pojken hela tiden olika vägval. Springa uppför berget eller runt? Springa genom skogen eller runt? Och det var han som låg i täten hela rundan så jag kunde se när han ville gå och därigenom anpassa efter hans tempo.

Men min tolvåring är inte som alla de andra. Han har fått några extra doser energi. Han valde över berget och alltid de jobbigaste vägvalen. Och hans mun gick konstant. Inte tyst en minut.
Det är han ju inte annars heller, men jag tänkte att en löptur i den här värmen borde ju ta åtminstone lite musten ur honom. Nej.

Men det var mysigt och förbaskat svettigt.
Vi avslutade det hela med ett sent bad i en sjö.
Kvällarna är otroligt vackra.

Och förresten. Idag mår min rygg prima.

Det gäller att smida medan järnet är varmt. Och nu var det lusten. Som var varm. Alltså villig. Eller. Äh.

Vi börjar om.

Det gäller att köra när lusten faller på. Och det gjorde den plötsligt denna morgon.
Inspirationen för att rengöra huset kom helt abrupt över mig och då var det bara att slå slag i saken och dra igång stora maskineriet.

Två timmar senare och jag har bara tagit mig igenom två rum. Sovrummet och vardagsrummet. Men det blev dags för lunch. Matochsovklockan ringde och den måste man lyssna på.
Min storstädning innefattar i alla fall bara nedervåningen. Den som är vad jag kallar min våning.
Övre plan består av barnens fem sovrum, badrum, toalett och allmänna utrymmen däremellan. Det får de sköta själva.
Nog för att jag brukar dra igenom deras badrum vid tillfälle, men i övrigt. Nada.
Fast. En påminnelse då och då får dem. Att nu är det dags att dammsuga lite eller ifrågasätta när de bytte sängkläder sist.

Nu ska jag bara sippa i mig min kaffeslurk och sen fortsätta rengöringen. Kök, hallar och trapp kvar. Och sen badrummen.

Men dem tar jag nog imorgon.
För nu börjar lusten svalna.