Vaknar och känner försiktigt genom kroppen. Hur känns benen? Ryggen? Sitter alla delar som de ska?
Men det känns bra faktiskt. Ont i ryggen precis som vanligt. Varken mer eller mindre. Gott nog.

Gårdagen var en härlig dag. Aktiv. Varm. Och fylld med roliga upplevelser.

Då mor var på besök var planen att återuppliva våra gamla gemensamma cykel/löpturer. Mor min är en cyklist, ja alltså på pensionärers motionsnivå. Och jag springer gärna. Så då gör vi det ihop.

Med hettan i åtanke satte vi klockan på tidigt och kom iväg redan vid sju. Vi slapp nog den värsta hettan. Men svalt var det inte.
Min planerade tur skulle ge oss ungefär fjorton kilometer räknade jag lite löst ut. Vilket kändes rimligt en sån här dag, då vi inte gjort detta tillsammans på flera år.

Vi kom till första backen. Sen såg jag mattheten i min gamla mors ögon. Hon var redan trött. Fast jag vet att hon cyklar rundor på närmare två mil för sig själv var och varannan dag där uppe i norrort. Så vad var det här för trötthet?
Jag tog beslutet att ta cykeln uppför de värsta backarna, parkera den där ovanför och sen fick hon cykla ikapp mig när hon kom upp.
Problem. Strategi. Lösning.

Vi tog oss framåt kilometer för kilometer. Med cykelkorgen ekiperad med vattenflaskor och diverse nödvändigheter var det skönt att slippa bära ryggsäck. Det var svettigt ändå.
Lät vatten rinna över huvudet under kepsen och njöt av den svalkande känslan. I mina tankar hägrade poolen där hemma på altan. Snart. Snart.

När vi passerade tio kilometer höll mor min på att ge upp. Och samtidigt insåg jag att mina distansberäkningar var helt missbedömda. Fjorton kilometer skulle vi vara uppe i långt innan hemkomst. Detta skulle bli närmare sjutton.
Men den vetskapen höll jag för mig själv. Lika bäst så. Mamma hotade redan med taxi.

Men vi kom hem till sist. Båda lika trötta och lika nöjda med att få svalka oss i poolen.
Det är så skönt när det är över. Och så nöjsamt när man klarat persen.

Resten av dagen var bad. Både i sjön och i poolen. En helt underbar dag som jag avslutade med ett styrkepass i gymmet. Där nere är det så svalt och skönt att man gärna gymmar flera gånger om.

Sen somnade jag gott. Helt ovaggad.

Musiken tystnar och barnen tvingas upp ur poolen. Parkerar mormor framför nyheterna och deklarerar paus. Siesta. Vila och lugn.
Tar min tidning och slår mig ner i en solstol i skuggan. Gör vad som helst nu. Ge mig bara en liten stund.

En stund. I lugn.

Mormor kom inramlande imorse lagom till frukost. Och med henne i huset är det inte lugnt många minuter.
Det är lustigt. Hon brukar pusta på eftermiddagen och utbrista att den här aktiviteten är hon inte van vid.
Men det är inte vi heller...

Solen bränner mot huden. Ett svalkande dopp är tvunget med jämna mellanrum. Men skuggan är behaglig. Vinden fläktar skönt. Grannens hamrande under takbytet är nästan lite hemtrevligt. Det byggs och pysslas om. Låter mysigt.

Andas. Andas. Andas.
En stund lugn och ro.
Välbehövligt.

Så nu är jag redo igen.

Lutar mig tillbaka och lyssnar till fågelsången. Njuter av den svala luften och doften av sommar. Blommorna på det stora, grova altanbordet växer ymnigt över breddkanterna och deras doft blandas med morgonbrisen. Tänk att de överlevt hos mig ett par veckor redan.
De gavs mig som gåva från skolbarnen och det är med värme jag ser hur de tycks trivas i skuggan på min altan.
Blomman jag själv köpte och hängde i takbalken dog på en kvart. Som de flesta växter som hamnar i min omsorg.
Suck.

Nu är det måndag och de som jobbar de jobbar. Vi andra tog sovmorgon och lugnet som huset är inbäddat i är rent underbart. Andas sommarlov.
Själv planerar jag ett intervallpass nu på morgonen och försökte få upp mig någorlunda före värmen. Det gick så där.
Men att springa på tom mage vågar jag inte ens prova, då jag vet hur fruktansvärt dåligt jag mår när hungern slår till.
Så nu väntar jag på att gröten ska smältas inombords innan jag ger mig av. Varmt eller inte.
Träning är så mycket bättre gjord på morgonkvisten.
Förresten blir det ju ändå aldrig svalt före midnatt heller.

Gårdagens middag måste jag få berätta om.
Gosse nummer två och gosse nummer tre, artonåring resp snart sjuttonåring, kilar stadigt sen en tid tillbaka. Och de två söta paren verkar komma bra överens. De har legat och plaskat i poolen här hemma och skrattat tillsammans sen midsommar.
Och igår stannade de alla på middag.

Altanbordet, som gjort sig passligt för vår relativt stora familj, kändes plötsligt lite litet. En härlig skara åt tillsammans denna söndagkväll och jag njöt till fullo av all den kärlek som fanns runt om mig.

Tänka sig.
Jag var inte ensam tjej längre.

Klockan var ett par minuter i midnatt när högtalaren skyllde på batteribrist och helt brutalt stängde av sig. Mitt i peppigaste Avicii-låten. Dansgolvet tackade för sig och drog en suck av lättnad. Att hålla ut som soldäck genom årtionden är en sak, men att behöva vara ställföreträdande discoarena är något helt annat.
Men stunsen var skön och gunget gav vågor ända ut till kantsittarna. De fick svänga med vare sig de ville eller inte.

När vi, som lättade på vårt inneboende danstryck, bredde ut oss lite väl tog dock några helt sonika sina stolar av arenan och flyttade ner till den mer stillavarande gräsmattan. Och gott var väl det för våra ben höll sig inte lågmälda.

Det är inte ofta man får sig en heldag med festligheter som gör sig för hela familjen så det gäller att passa på.

Vår midsommar utspelade sig för tredje året i rad på torpet hos några goda vänner. Vi var runt 25 stycken och tre generationer som alla har otroligt kul tillsammans. Vi som höll ut längst på dansgolvet och gjorde vårt bästa för att testa dess hållbarhet var allt från den yngsta generationen till den äldsta. En blandad skara som visade att roligt har inget med åldern att göra och skratta kan man göra ihop. Dans uppfinner man på plats och musiken kan passas för alla.

Vilken dag. Vilken kväll.
Den kommer jag leva på länge.

Tänk att jag vaknar med en enorm hunger och längtan efter min havregrynsgröt varenda morgon. Att jag ätit samma frukost i flera år och aldrig tröttnar.

Nu är gröten äten och jag myser med min kaffe ute på altanen. Regnet öser ner och doften är ljuvlig. Poolskyddet väger tungt av allt regn och jag inser att jag måste vinkla det lite så regnet hittar ut genom dräneringshålen. Att de alltid sitter på fel ställen. Ännu något som är underligt.

Idag är det tisdag. Och idag börjar mitt sommarlov. Igår var sista arbetsdagen, som mest bestod av planering och uppackning av nytt material inför hösten. Själv spenderade jag två timmar med att fylla i försidan på register som satts i nya pärmar.
Språk, Matematik, NTA/Miljö, Värdegrund, Skapande. Till slut ramlade bokstäverna omkring framför ögonen på mig. Och inte hade jag glasögonen med mig heller. Det tillsammans med den laddade luften, åskan hängde där uppe bland molnen, gjorde att mitt huvud spännde rejält när det väl var dags att säga glad sommar och hej då.

Men trots det fick jag, med mannens hjälp, till ett sjuhelsickes bra intervallpass på kvällskvisten. Och regnet höll sig undan, lagom till sista intervallen kikade istället solen fram. Det blev åtta stycken intervaller på två minuter vardera. Och jag höll på att kollapsa totalt de sista vändorna, men tack vare min hare höll jag ut.

Det är blandade könslor att ha med sig mannen ut på löpning. Först irriterar han mig eftersom han springer för fort. Tar ingen som helst hänsyn till att jag inte riktigt hänger med.
Men när vi väl är klara inser jag ju att det är tack vare honom jag lyckats pusha mig mer än annars. Nog för att jag är bra på att driva mig genom tuffa pass på egen hand, men med honom som hare får jag ur mig det där lilla extra. Gårdagens pass var rejält hårt.

Idag väntar lite fix med tvätt och inköp, sen borde jag lyckas få till den där fikan med den där gode vännen jag inte träffat på år och dar.
Det ska till ett sommarlov för sådana umgängen.

Mmmm.
Först ska jag bara njuta lite mer av den här doften.
Sommarregn

Drar ett par klunkar vatten ur min vätskepåse i ryggsäcken. Det är värmt av solen, men gör sin nytta ändå.
Torkar svetten ur pannan och kollar in pulsmätaren på klockan. Den ligger för högt. Saktar ner farten och lägger mig i snabb gång uppför den steniga skogsbacken.
Jag kör ett lugnt långpass idag och pulsen ska ligga lågt för att träna uthålligheten. Solen är het och det är riktigt varmt ute, vilket gör löpningen desto mer ansträngande.

Vägen svänger neråt och jag skymtar en sjö bakom skogen, nedanför slänten. Jag har ingen aning om var jag är och vet inte riktigt vart vägen leder mig. Men jag har blivit sagd att den mynnar ut vid landsvägen vid en gård jag brukar springa förbi ibland.
Jag springer vidare. 10 kilometer. Borde komma ur skogen vid 12 km.
Mina lår känns tunga. Jag går in i en känsla av trötthet. Det är då tankarna börjar luras och jag blir tveksam till min egen kapacitet. Kommer jag orka? Klarar jag mer?
Jag får påminna mig själv hur mycket jag älskar det här och hur vackert det är runt omkring mig. Skogen är tät och längs vägkanten växer allsköns sommarblommor. Jag kommer förbi ett nedgånget litet torp som någon tycks ha glömt bort.

Vid nästa uppförsbacke saktar jag ner till gång igen för att hålla pulsen nere och passar på att tugga i mig ett energivingummi. Det smakar sött av svartvinbär och gör susen för den sista biten.

Vilar mig mot ryggstödet på solstolen och njuter av lugnet. Lugnet efter stormen. Fast utan storm.
På väggen hänger ballongerna, guldglimmrande stavar de ut ordet STUDENT och tillsammans med de fåtal övriga ballonger som överlevt natten och en flaggvimpel som hänger under altantaket är de det enda som vittnar om gårdagens festligheter.

Igår tog min gosse nummer två studenten. Min högt älskade vilding, som plötsligt lugnade ner sig som tonåring, min filosoferande kreatör med den magiska känslan för teckning, sprang ut från gymnasiet med mössan stolt på huvudet och lyckan som sken om honom.
Vilken glädje att se dessa unga människor med hela livet framför sig så lyckliga. Så glada.

Eftersom inga studentflak var tillåtna hade vi fixad en gammal tjusig cab som körde runt sonen och några kompisar på stadstur och sen hem till mottagningen. Det var lyckat. Då fick de tjoa och skråla lite trots allt. Man gör vad man kan liksom.

Mottagningen var inte stor, men det var smörgåstårtorna, så det jämnar väl ut sig? Det var hur som helst otroligt mysigt. Barnen plaskade i poolen, solen sken för allt vad den var värd och studenten var lycklig. Vad mer kan man begära?

Two down, four to go.

Skrapar ner de färdigskurna grönsakerna i serveringsformen och fortsätter med att hacka lök. Det ska bli fisktacos. En favorit för många.
Tortillas med ugnsstekta fiskpanetter och kebebsås. Jättegott.

Köksdörren ut till altan står öppen, som den gör den här halvan av året. Den bättre halvan.
Utanför hörs många röster. Det skrattas och stojas. Vattenkrig med måsarna som byggt bo på vår tomt. Jag hör att de har roligt.
Blandat i allt skratt hörs ett par ljusa röster. Det börjar bli en bekant ton i det annars gossfyllda huset. Ett par av killarna har kilat stadigt ett tag nu och det är ofta någon flickvän bor över här.

När mina älskade barn blivit äldre, självständigare och visat på att vilja bryta sig loss. Stå på egna ben, bestämma själv, göra som de vill. Gå emot min önskan. Argt säga sig längta till de ska flytta hemifrån. Då har min ångest över att en dag förlora dem krypit sig på.
En dag flyger ju barnen sin kos. Tar sitt pick och pack och drar.
Lämnar mig vid köksbänken och ett tomt stort matbord.

Åh. Ångest. Tårarna pressar sig fram.
Jag vill ha min barn nära.

Tillbaka till fisktacon.
Medans jag står där och räknar på hur många vi blir till middag idag, nio, som är rätt vanligt nu i detta annars åttapersoners hushåll. Då kommer insikten. Som en fjäderlätt fjäril sätter den sig på min axel. Ett varm dunbolster bäddar in mitt hjärta.

Vartefter barnen växer, mognar, kliver ut i livet, blir ju inte huset tommare. Nej.
Min älskade familj som jag närt och ömmat för geom alla år - växer. Det kommer in kärlekar och kanske småttingar.
Vi blir ju fler i det stora grå huset.

Det kommer alltid vara fullt vid mitt köksbord och det kommer alltid finnas plats för fler.