Känner den skrovliga klippan under mina fötter, ännu varm efter en lång dags sol. Sitter med armarna runt knäna och blickar ut över horisonten. Ser en Siljabåt glida fram på sin färd mot annat land. Och mängderna av måsar som gör den följe......Sommar och ledighet, dagar fulla av bad och slapphet. Många är de timmar då jag, med endast en stor trave böcker, ligger och njuter på bryggan. Jag må vara ensam och sysslolös, men aldrig heller så aktivt med om all världens äventyr. Aldrig så rädd, aldrig så modig och aldrig så förtvivlad eller så kär!Vad vore väl livet utan böckernas värld.......

Kollade in på Carola Wetterholms blogg. Där kunde jag läsa att de inte kommer vara med i familjen annorlunda nästa säsong.

Oj, vad mycket ledsna kommentarer hon fick!

Jag tillhör också skaran som tyckte det var mysigt att ligga i soffan och blicka in i en storfamljs vardag.

Och jag tyckte om familjen Wetterholm just för att de var en helt vanlig familj, med lite ovanligt många barn.

Synd att sådant inte tar sig bra ut i tv. Att det inte är den typen av familj som önskas av producenterna.

De vill ha en något mer galen familj, där publiken ska sitta och gapa och oja sig. En familj som gör att alla utomstående undrar hur detta kommer gå.....

Första säsongen var det med en familj från Södertälje.

En mamma med två barn med varje man i stan ungefär.

Som hade lyckats fiska upp en karl som såg hennes behov av hjälp...

Och som framför allt utnyttjade varje stunds hjälp av sina tonårsbarn som hon kunde norpa åt sig!

Det var hemskt!

Jag kunde inte titta på detta alls. Mådde jättedåligt av att se hur de levde.

De blir ju lite reklampelare av alla stora familjer på något sätt.

Jag slutade titta på programmet helt och hållet......

Många gav ju kommentarer när dessa program startade, att vi var som en familjen annorlunda.

NEJ! Jag blev inte glad av dessa kommentarer....

För som de där var vi inte!

Sen försvann ju dem och nästa säsong blev mycket trevligare.

Men om jag skulle vilja vara med där vete tusan.....

Fast det finns det ju tydligen de som blir ledsna för att de inte får.

Och Carola, som varit med förut, borde ju veta om det är något att vilja medverka i eller ej.

Men det skulle vara kul att få se en säsong med en familj med många barn av bara ett kön. För det känns annorlunda........

Solen skiner över ryggarna på fem små gossar som går med näsorna i diket.

Strån fulla av smultron och röda små fingrar.

Vindens sus i björkarnas trädtoppar, tallarna som står trygga mot all vind.

Vägen slingrar sig bakom bergsknallar och backkrön......

En gång levde jag livet här....

Gick denna vandring var dag, med sovande barn i vagnen.

Nu vandrar jag vägen åter, men med egenhändigt vandrande barn.

Vi finner inte bara mängder av smultron, vi hälsar på herr esping också. 

Liten, kort herr Snok tog sig besväret att möta oss längs vägen...

Promenaden var förr i sin helhet, en längd på så gott som en mil. 

Nu är det inte riktigt möjligt, det blir bara en liten bit. Har inte ens någon vagn med mig. Den är ju trasig.

Nu har jag bara en värdelös sulky, med snurrande hjul......När i hela världen gör en sådan vagn sig värd besväret?!

Idag ska mannen, min privata pitbull, ta sig till vagnbutiken och gnälla och skälla lite....Får se vad det kan resultera i.

En vagn ska hålla i mer än tre år! Särskilt ståldelarna i chassit.

Alla barnen älskar vandringarna i skogen. Drömmer tillsammans med mig om ett hus, ett hus med möjlighet att springa och fiska i sjön, bygga trädkojor och ett stort område att regera över.

Undrar ibland hur jag kunde släppa denna plats som jag ju redan haft en gång!?

Men, med fem barn i ett hus på max 100 kvadrat och utan vattentoalett, kändes det som ett nödvändigt ont.

Jag hittade ett hus och köpte det. Sen blundade jag så gott jag kunde för platsen.

Nu har jag ju vant mig vid platsen, så illa är det inte. Men det var inte där mina drömmar om barndomsförgyllning fanns.

Men nu ska jag inte låta så gräsligt bortskämd. För det är precis vad jag är. 

Jag har det otroligt bra, och ska inte klaga!