En bit ur mitt liv

Alla inlägg under maj 2010

Av Kattis - 31 maj 2010 10:57

En artonårig tjej blev våldtagen av en tjugonioåring...

Straxt därpå blev förövaren grovt misshandlad av två andra killar.

Samtliga inblandade kände varandra.


Är det fel på mig, men jag känner bara beundran inför de som misshandlade honom?!

Ryktet gick att han fick båda armarna avslagna, men enligt polisen var det troligen felaktigt.


Nu har ju båda misshandlarna blivit gripna för dådet. 

Våldtäcktsmannen är också gripen, men ligger på sjukhus för tillfället.


Civilkurage.

För något eller några år sedan ingrep en taxichaufför vid en misshandel. 

Minns inte hela förloppet, men resultatet blev i alla fall att chauffören greps för misshandel på den förövaren han försökte hindra.....


Ibland förstår jag inte vad som sker. Hur det egentligen går till.....

Kom det inte ett lagförslag kring civilkurage i samband med taxichaufförens ingripande!?

Fast hur skulle nu det fungera?


Kan man tvinga folk att ge sig in i en fight, nej!

Fast man kan ju ge det lite positiv respons. I stället för straff.......

Om man ska behöva vara rädd för att åka dit själv på ett eller annat sätt, känns steget till att ge sig in i ett våldsdåd lite väl långt.


Försöker man hjälpa någon utsatt och genast åker dit för egenmäktigt lagförfarande, och ska behöva var försiktig med den man försöker hindra. Då blir det ju lite knepigt.

Om man nu tar tag i en situation, ska det enbart belönas och förstärkas.


Vare sig förövaren råkar få en arm avbruten eller inte....... 

Av Kattis - 30 maj 2010 20:40


Jag har precis avslutat en väldigt bra bok.

"Rosornas arv" av Leila Meacham.

En generationsroman där vi får följa flera släktingars inflätade liv och öden.

Kan varmt rekommenderas för er som tycker om historier som spänner från 1900-talets början.

Av Kattis - 30 maj 2010 15:26


Nu är det dags för mammas egenvalda fika. Mums!

Jordgubbar är det ultimata en sådan här härlig dag.

Solen har givit oss njutning hela dagen. Fast värmen har det varit lite sämre med.

Poolen står och lockar så enorm. Men tretton grader är lite väl i underkant.....


Imorgon är det måndag igen och starten på näst sista veckan i skolan.

Jisses vad tiden gått fort!


Jag har tagit på mig att sy gardiner tillsammans med väninnan, till judolokalens alla nio fönster. De måste vara klara innan avslutningslägret om två veckor.


Hmmmm. Undrar om jag tagit på mig för mycket?!

Av Kattis - 30 maj 2010 10:46

Igår hade jag och väninnan bokat in en bakdag sen en tid tillbaka.

Vännen är ju från det stora landet "over there", USA. Och hon har ju sina underbara recept på äkta cookie dough.....Mmmmmmmmm!


Idag är det ju som bekant morsdag.

Jag är ingen stor firare eller fantast av alla dessa konsumtionsdagar. Morsdag, farsdag, allahjärtansdag m.m

Det räcker långt med lite extra uppmärksamhet och kärlek.


Men så igår när väninnan kom med sina recept och famnen full av alla bakartiklar, gick mannen min iväg och kom straxt tillbaka med ett enormt paket i vackraste papper.

Jag som tycker allt sådant är lite pinsamt av någon anledning. Liksom "inte ska väl jag"........


Men omgärdad av alla min allra käraste öppnade jag så mitt lite för tidiga "morsdagspaket". Och döm om min förvåning när jag får upp min dröm!!


  


Som jag trånat efter denna kökets Rolls royce..!

Och nu står den där i all sin ståtlighet i mitt kök!

Åh, vad jag är glad!

Nu ska jag baka varje dag, minst............; )


               


Under gårdagen blev den med en gång ordentligt uppvärmd. Det gjordes kakor i mängder. Mycket av degen blandades med glass och åts under ljuva suckar av samtliga i huset.

Hemmagjord cookie dough icecream! Mums......

Maken älskar under helt besatta former "Ben & Jerrys" variant av denna, men nu fick han testa vår egen. Den var säkerligen minst lika uppskattad.


                 


Mycket degsmaskande blev det.............



Sen idag var det ju riktiga morsdag, och det ordnades ordentlig mysfrukost. Inte i sängen, för sådant klara jag inte av. Smulor överallt, nej tack!

Frukost vid köksbordet är mycket trevligare......

Gott bröd och massa goda pålägg och grönsaker.

En liten ros gavs det mig av extratjejen, i en jättesöt kruka.

Sen kom det två paket till!


Jag som redan fått gåvor för flera år framåt!

Nu var det till att öppna ett par till, dock i mindre storlek. Något litet från barnen, sa dem.

Hmmmm. Litet kanske, rent storleksmässigt. 

Men ändå inte, i mina ögon.

En ny mobil. Så får man visst inte säga, lärde jag mig snabbt!

En i-phone. Med rosa skyddsfodral.

Så nu är det bara att sätta sig ner och läsa igenom manual efter manual.....


Va! Är jag den mest bortskämda mamman i stan, eller?!


Av Kattis - 29 maj 2010 11:27

Lördagsmorgon innebär inte automatiskt lugna sömniga mornar.


Gårdagen blev en hel fest i spontanitetens tecken.

Väninnans barn var här direkt från skolan, fritids var stängt. Och mina tankar kring en mysig fredag innebär ofta grillning på menyn. Vilket gladeligen väninnan ville vara med på.

Ett gäng ungar och en mängd med god mat. Självklart också marschmallows. 

Så underbart med goda vänner! Det finns inget som kan höja humöret på ett bättre sätt än att känna sig sedd av den goda väninnan.

Magen blev full till bristningsgränsen, varför blir det alltid så?

Väninnan, fd modell och ballerina, har ett lite lättare förhållande till mat än mig själv. Jag äter tills det tar stopp. 

Men lillen i magen kan jag ju alltid skylla på.........; )

Egentligen inte men ändå.


Jag sitter i köket och ser solens strålar leta sig in. 

Men de hotas av mörka moln. Regnet har redan varit över oss en gång.

Killarna som skulle ta cykeln till badhuset med kompisarna, och även denna gång med väninnan, suckade rejält när de såg vädret. Men de hade turen på sin sida och fick ett perfekt uppehåll exakt när de skulle till att bege sig.


Jag fick min lilla träningsdos tillsammans med fyraåringen på stor&liten-judo under den tidiga morgonen.

Det är så kul när även vi vuxna får vår beskärda del av grepp och kast att öva på.

Jag längtar väldans tills jag kan vara med och träna MMA ordentligt igen!

Graviditeten känns lång denna gången, kanske för att jag blev stor så fort. Jag vet inte. Men annars har de ju gått så väldigt snabbt eftersom man inte riktigt hinner med att tänka så mycket på det.


Mannen har ju som bekant blivit avd fantast. Han köpte in sin leksak i vintras, den stora gula faran. Nu har det ju även kommit in en liten röd "traktor" till barnens stora förtjusning.

Så nu har jag allihop väl förankrade vid garaget eller på ängen.

Grannen såg oss när killarna tog sin premiärtur på "den lilla röda fyrhjulingen" på gatan utanför. 
De for fram och tillbaka, den ena stabilare eller ostadigare än den andre.

Till sist undrade grannen när JAG skulle få något kul?!


Oj, oj, oj. Tanken har aldrig ens slagit mig.......

Vad tycker jag är kul?

Jag älskar att följa killarna till träningen och att träna själv.

Jag älskar föräldraråd och föräldramöten och allt som har med skolan att göra.

Våra resor har varit super härliga. Men eftersom vi är så många, och blir så dyrt, blir det inte så ofta.

Att få ta en vandringstur i skogen är underbart. 


Mannen är galen i prylar och grejer. Älskar att läsa om det senaste, mobiler, datorer, bilar m.m

Men om jag så fick femtiotusen att köpa en valfri grej för, som bara jag skulle vilja ha, så vet jag inte.


Jo, renovera badrummet........


Av Kattis - 28 maj 2010 12:47

Mörkret omsluter mig som en tidsdämpande hinna.

Hela världen sover och det känns om att befinna sig i en annan dimension.

Liten snusar bredvid mig, det lilla huvudet ruvar så mjukt mot kudden.

Jag smeker ömt den lena kinden och känner hur kärleken till livet uppfyller hela mig.

Jag hör hur det hostar i rummet bredvid och njuter av vetskapen om att huset är fullt av alla mina allra käraste.

Tankar kring livet i helhet drar över mig.

Funderingar kring ångesten i tonåren och skräcken inför vuxenlivet.

Tänk om jag hade haft en endaste liten aning om vart livet var på väg att ta mig.

Skulle jag kännt mig lugnare vid den sämsta tiden då?

Säkert hade jag aldrig kunnat tro på de mest underbara framtidsspådomarna.

Men lyckan kanske gjorde sig större just på grund av den totala ovissheten.


Har man vandrat genom eld och is, känns varje litet grässtrå underbart. Och varje stråle sol overkligt fantastisk....

Kan hända blir man ändå känsligare för varje ny stöt, trots man blivit härdad. Tålamodet för motgångarna kanske går förlorat.


Livet är den största gåvan.

Tiden tycks stå stilla, där jag ligger under mitt varma täcke under småtimmarna. Jag kan känna en liten gosig fot emot min mage. 

Se en liten hand ovanför täckets kant.

De minsta och vackraste händer och fötter jag känner till.

Tänk att mitt liv blivit så förgyllt av så många ovärderliga och otroligt högt älskade små........

Av Kattis - 27 maj 2010 09:44

När barnen blir äldre kommer oundvikligen den dagen då man inte har samma koll längre. Man vet kanske vem de är hos, men inte vad de egentligen gör där. Man vet vilken tid de ska hem, men inte vilken väg de kanske går.

De är kanske på byn med några vänner och cyklar runt, och själva har man ingen aning om vem de möter eller exakt vart de tar vägen.

Man tror att man känner sina barn utan och innan, vet precis vad de är kapabla att ta sig för och vad de absolut inte skulle kunna tänka sig att göra......


Fast bevisen finns runt omkring oss i hela samhället, att det vet vi föräldrar inte alls.

När barnen befinner sig med ett gäng vänner och alla vill göra något så är det svårt att säga nej. 

Hur ska man lära barnen att hantera detta på bästa sätt?!

Finns det något knep att ta till?

Kanske en fras som alltid funkar?

-"Nej, nu måste jag hem. Jag glömde bort att vi skulle fika tillsammans idag."

Eller vad kan det vara för lämplig ursäkt man kan lära barnen ta till?


Men ofta blir det ju i alla fall så tokigt att barn gör knasiga saker, som deras föräldrar säkert är alldeles övertygade om att aldrig skulle ske.

Och i några fall händer det att detta råkar falla i ögonen på någon bekant.

Vad gör man då?

Hur hanterar man det faktum att vännen eller den bekantes barn just bevisligen gjort något som kan ifrågasättas?


Själv vet jag exakt vad jag vill att andra som ser mina barn ska göra. RING!

Berätta genast för mig om R har stått utanför Ica och rökt.

Jag vill absolut veta om P har stått och klottrat på busskuren.

Finns inte något som skulle få mig att inte vilja veta om ifall en av killarna visat sig aspackad framför någon bekant.

Eller bekant egentligen. Tja, det kanske är lättare att ta till sig och lita på orden då. Men i övrigt skiter jag i vems som berättar, bara jag får veta om mina grabbar strulat runt på otillbördigt sätt.


För mig är det så väldigt självklart.

Men frågan är om det är så för alla?!

Av någon anledning verkar det ju som att de stökiga barnens föräldrar tillhör släktet som blir skitförbannat om man påvisar felaktigheter i deras barns uppförande.

Det är i alla fall den uppfattningen jag har fått.....
Rätta mig gärna om jag har fel. Då blir jag mycket glad! 

Många av de som ringt för att ta upp problem sinsemellan deras barn och ett annat, har stött på rejäl ilska hos andra barnets mamma/pappa.

Och det komplicerar ju saken ordentligt.

Oftast slutar det då hos rektorn, om det problemet även uppstår där.

Och ibland kan man tycka att vissa saker ska vi föräldrar kunna reda ut själva....


Jag tog upp denna fråga i äldsta sonens första klass. Och att vi skulle "skvallra" på varandras barn ansågs av samtliga vara en självklarhet.

Men det kanske bör tas upp i alla klasser.

För kan hända vill inte alla föräldrar veta ifall barnen gör dumheter.

Några kanske vill sticka huvudet i sanden........

Av Kattis - 26 maj 2010 20:34

Inte nog med att mannen köpte in sin roliga leksak i vintras.

Nu har han sett till att garaget fyllts på med en leksak till barnen också!


  

Att jag inte tappat hakan redan av skräck inför alla hans galenskaper är ett under.


  


Men jag har väl hunnit vänja mig under våra år tillsammans.....


Tänk att vi kommer från så totalt olika uppväxt och barndomsmiljöer och ändå klarar av att ordna en gemensam tillvaro.


När jag träffade mannen i mitt liv var jag inte mer än sjutton år och gick i andra ring på omvårdnadsprogrammet i Danderyd, Edsviken.

Jag bodde förstås hemma med min ensamstående mor, som jobbade för allt vad hon var värd för att kunna ge mig en så bra och ekonomiskt stabil barndom som möjligt.

Det var inte läsk och fläskfilé varje dag om man säger så.

Aldrig färskt bröd, utan två skivor direkt från frysen in i rosten. Det var inte tillåtet att hälla upp ett glas saft och sätta sig i soffan, utan man hällde upp det man drack på en gång.

Min cykel var min mormors gamla Joppo. Såg ut som en slags handikapp-cykel....

Jag behöver inte berätta de mest pinsamma detaljerna, ni fattar.


Sen träffade jag som sagt killen med stort K.

Som levde ett liiiiite annorlunda liv än jag var van vid.

Första gången jag sov hos honom såg vi på film och jag somnade väl som vanligt i soffan.

Morgonen efter var jag mycket bekymrad. Läsken vi druckit kvällen innan hade vi glömt ställa in i kylen. Och den var halvfull!

-"Jaha?!" sa killen och hällde ut den i slasken......

Shit! Jag visste inte om jag skulle bli arg eller hur jag skulle reagera.

Men aningens chockad blev jag nog.

Och så där har vår gemensamma tillvaro tett sig. Han drar åt ett håll och jag åt ett annat. Men vi har nog hittat en medelväg vid det här laget.


Vi har nog båda lärt varandra en hel del. 

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Maj 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards