De sista ljusen brinner ut i de gamla glasflaskorna på köksbordet. Rom. Tror det varit rom i dem.
Tänker inte köpa mer ljus nu, nu får den mörka tiden vara slut. Sippar på min kaffe och godkänner den tanken. Ja, mörka tiden är slut och nu är det vår.
Idag har solen lyst så sprattlande glatt att jag bara kunde ha en jacka på mig. Annars har jag två. Är frusen av mig.
Till och med understället åkte av. Då banne mig är det varmt.

Kidsen på skolgården rännde runt i t-shirt och jag i endast en jacka. Vårtecken kan se olika ut.

Trött lutar jag mig tillbaka och försöker njuta av det faktum att det blir vilodag idag. Migrän under natten gav dålig sömn och resulterar nu i en vidunderlig trötthet. Blir ingen bra träning då. Roligare att få till det snyggt imorgon efter tidigt avslutat jobb.
Det kryper i mig men det struntar jag i. Försöker strunta. Vill strunta. Jaja. Jag gör så gott jag kan. Döm mig inte.

Träningbesatt. Jag vet.

På övervåningen hörs de tre små grisarna skratta rum till rum. De spelar något tillsammans på var sitt håll. Väl så samhället ser ut idag. Vi är tillsammans, var och en på sin kant. Och i dessa tider är väl just det det bästa sättet. Social frånkontakt.

Artonåringen har tagit sin tillflykt på det gamla sättet. Det där när man faktiskt befinner sig på samma plats. Han och ett gäng kompisar drog till någons fjällstuga. Låter inte som det blir så mycket skidåkning, för de låser väl allt sånt nu. Men det rör nog inte dem i ryggen. Man kan umgås på andra sätt. Resten låter jag vara osagt.
Hoppas de har kul och kommer hem lika många som de åkte upp.
Själv varit i den åldern. Varit i fjällstuga utan tanke på liftkort. Det var kul ändå.

Imorgon är det fredag. Det är också kul.

Undrar hur många vi är egentligen. Hur många som ska vara på plats om alla vore här.
Antalet sjuka tickar sakta med konstant uppåt. Förra veckan tjugo. Igår tjugofyra. Idag tjugosex.
Hur många är på plats. Det är för många borta. Vi håller ihop. Inte mycket mer. Håller bara ihop.

Var går gränsen. Vad är rimligt för att låta saker fortgå. När det är fler sjuka än personal på plats. Hur många behöver vi vara för att kunna täcka upp för varandra. Kan hälften täcka för den andra halvan. Kan trettio procent sköta sina och de sjuttio frånvarande procentens uppgifter. Var tar det stopp.
Bara vi håller ihop.

Nerverna spökar nu.
Det är som att vara jagad av den osynlige. Han vars namn vi inte nämner, men som börjar på C. Varje dag har han tagit några fler.
Jag vet ju att inte ens hälften av de som är sjuka har fallit för herr C. Men de är ändock offer för bieffekten.
Varje snuva är ett bieffektsoffer av herr C. Varje snuva blir en sjukskriven och frånvarande. En öde plats i arbetslaget. Ett gapande tomt hål åt oss andra att fylla.

Bör vi ändå inte sätta stopp nu. Kanske. Stänga allt en vecka och sätta samhället på omstart.
En vecka hemma. Sen låta de friska starta igång verksamheten medans de som ännu inte är bra hålla sig undan.
För att återställa och stoppa värsta spridningen.
Jag vet inte.

Kom hem stressad och förvirrad. Snörade mina löparskor. Felsägning - jag drog bara på dem. Och gav mig ut på långa intervaller. I förvirringen läser jag passplanen fel och får ett sämre tempo än vad som var tänkt. Blir sur.
Skönt att bli sur för något enkelt. Sur och avstressad.
Löpning är bästa mentala detoxen.

Fredag.
Lämnar vinlotten, stor flaska med persikosmak, i skåpet bakom låst dörr. Det enda som redan låg där var tre flaskor rött. Suck! Hoppas det kommer mer vitt och bubbligt. Annars kan vinlotten slippa ge vinst.

Skolan vaknar sakta till liv. Och jag börjar där jag har min bänk, där den står är jag hemma. Klassrummet hos sexorna. Igår var hälften av alla barn borta, och vi räknar inte med någon förändring för idag.

På högstadiet finns inte många lärare friska alls, kanske en handfull och de får samla ihop eleverna gruppvis efter bästa förmåga.
Hos oss i de lägre årskurserna har vi också enormt manfall bland lärare och jag brukar bli instoppad lite varstans när min elev inte är på plats. Idag plockades jag och placerades med en fyra.
Härliga ungar och vi hjälptes åt med att få dagen att flyta på och att åtminstone få lite vettigt gjort. Trots endast tolv elever på plats.
Jag gillar verkligen att umgås med ungarna i skolan, för det mesta är de genomgoda och hjälpsamma. De vill verkligen visa att de kan och vet hur saker ska gå till och vad vi ska göra.

Fredag är en skön dag med tidigt avslut och jag kunde glatt knata hemåt med två flaskor bubbel!
Andrapris i vinlotteriet är inte fy skam.

Ett konstnärligt kaos i ett hörn i träslöjden.

Solen bländade mina ögon och jag tog tacksamt emot varenda ståle. Blundade och njöt.
Denna årstid är det något särskilt med. Ljuset som kommer tillbaka, marken som torkar upp. Till och med det dammande gruset är mysigt på något sätt.
Jag beslöt mig redan i förmiddags för att vända på träningsplaneringen för dagen. När det var sånt här vackert väder ute fick faktiskt middagstiden skjutas upp lite. Jag tänkte ge mig ut och löpa i solen direkt jag kom hem.

Sagt och gjort. Svepte en kaffe och smulade i mig en knäckemacka och iväg.
Jag drar nu igång med andra programmet av halvmaraträningen och har kaxigt bestämt mig för att köra det på tredje nivån. Den som ska ?spetsa formen? inför halvmaran.
Har kollat igenom passen där och känner väl att jag borde klara det. Får väl se.
Idag var det pass ett och korta intervaller. Femton stycken snabba löpningar på 30sekunder med lika lång vila mellan. Försökte att hålla jämn hastighet i alla intervaller. På de tio första intervallerna när jag sprang bortåt var tempot mellan 4.30-4.40 min/km, men lustigt nog var de sista fem, när jag vänt och sprang hemåt igen, snabbare. De låg på 4.20-4.30 min/km. Så inte perfekt jämnt tempo, men ändå snabbare på slutet.
Är väl ändå godkänt va?

Det var länge sen nu. Det har jag ju redan berättat. Men plötsligt kom jag till ett läge när jag kände lust. Jag ville träna judo ikväll. Ville testa om jag tyckte det var roligt igen och känna hur kroppen tyckte om det.
Min rygg är ju min sura punkt. Den värker ofta, men inte alltid på exakt samma sätt. Blir inte klok på den faktiskt.
Men just för tillfället har den var något lugnare den sista veckan. Och judo brukar nog ha motsatt effekt.
Vilket jag kände redan under uppvärmningen. Magålande övningar och fallövningar var inte ryggens favorit.

Men nevasan, brottningen, den tände gnistan i mig igen. Det var kul. Jag hittade den rollen inom mig snabbt. Min kropp visste vad den skulle göra och ben och fötter var snabba. Vilket alltid stör mina motståndare enormt. Jättekul! Det vill jag göra igen!

Får se om ryggen håller med mig. Märker hur den mår imorgon.

Det började vid åtta imorse. Och höll på ungefär fram till lunch. Jag fick nästan panik.
Nu är det mars och det sista jag vill ha är något slaskigt vinterväder.
Men snön den vräkte ner. Med enorma, fluffiga snöflingor i bästa decemberformat.

Som personal i skolan innebär en del av min arbetstid vistelse utomhus. Oavsett väder. Jag stod och beundrade de svävande dunbollarna från under tak tills jag huttrade av stillaståendet, då svor jag tyst för mig själv och fick börja traska runt bland all fallande väta för att på något sätt ändå få upp värmen. Fast då blev jag ju alldeles blöt istället.

Ska jag springa intervaller i det här, var tankarna som rev inombords. Det kommer bli svårmotiverat och inte alls jättekul.
Men som den rutinmässiga själ jag är har jag svårt att styra om när jag väl lagt ut en bestämd kurs för något. Så har jag planerat in intervaller på onsdag, då blir det intervaller på onsdag. Punkt.

Men tack och lov. Dagen rullade på och snöovädret vidare, så efter lunch var det slut på skylfallet. Av alla de slag.
Mina intervaller fick jag till, de var till och med lättmotiverade, kanske för att jag visste vilket väder jag kunde ha fått. Så jag rännde mina trettiosekundare, hängde min tvätt och fick min kvällsapelsin.

Och sonen är hemma dessutom. Huset är åter fulltaligt och alla är friska och mamma är trött och nöjd och snart är det helg igen.
Allt är som det ska vara.

Klockan är inte mer än nio men jag är redan på väg att lägga mig. Jag är trött. Min kropp är trött. Och att få krypa i säng med en bok är dn av de bästa stunderna på dygnet.

Jag har klarat av ett mastodontpass i gymmet under kvällen vilket tog musten ur mig fullständigt. Och är det något jag lärt mig att prioritera genom min träning så är det just sömnen. Sömn och extra protein.

När klockan blir midnatt här i Sverige börjar min artonåring sin resa hem från USA. Där har han varit och upplevt sin livs resa, så här långt, med flickvännen och hennes föräldrar. Känns jättekul att han fått vara med om det.
Men det känns ännu roligare att han kommer hem.

Samma gosse ska köra upp och förhoppningsvis ta sitt körkort slödeles inom kort och han tar även studenten till sommaren. Något som kräver sin planering.
Kanske dags att börja fila på den...

Jag känner det direkt. Startar klockan och trampar iväg ut från villagatan. Och genast känner jag, hinner inte komma många meter, innan det märks i benen. Det är lättsprunget idag.
Det är lustigt hur känslan kan finnas där så snabbt. Att det märks så fort om det kommer bli jobbigt eller inte.

Stegen flöt fram och jag kunde trycka på ordentligt redan från början. Och trots att jag visste att det gick för fort ville jag inte hindra mig. Det var för skönt att springa så snabbt så lätt.
Och ja, det var de första två kilometrarna som flöt så där väldigt lätt. Det var förstås biten med okuperad asfalt, sen svängde jag av till mer slingrig skogsväg. Fast det fortsatte flyta bra, även om hastigheten nog sjönk något. Men det var ändå den sista kilometern som gick snabbast.

Dessa stunder av lycksalig träning, den där känslan av att allt bara flyter helt perfekt. När jag känner mig snabb och uthållig och helt underbar, den känslan kan jag leva för. Det gör all jobbig träning och allt slit värt det.

Nu kommer jag somna med ett leende.