En bit ur mitt liv

Alla inlägg under juli 2020

Av Kattis - 28 juli 2020 13:30

Sitter med filten virad runt mig och huttrar i min altangunga. Lyssnar till tonåringarnas stök i köket. De skapar matmagi. Amerikanska pannkakor i travar. Lunch med andra ord.

Själv åt jag någon couscousröra i plastkopp. En sån där fyll-med-varmt-vatten-till-strecket-kopp. Men det var riktigt gott faktiskt. Och eftersom ingen annan tycks äta dem, gör jag det.

Fy så kallt det är. Vinden kyler ner mig ännu mer och mitt blöta hår känns kallt mot nacken.
Att säga att jag tar igen mig från dagens träning vore en lögn. Det var inget att ta igen sig från.
Jag ska ju börja låta min nya polar-klocka planera min träning. Så idag lyssnade jag till dess förslag om ett löppass på en dryg timme i pulszon 3. Det innebär att pulsen ska befinna sig inom spannet 70-80% av maxpulsen.
För mig blir det till att springa otroligt långsamt vilket känns fånigt. Nästan pinsamt.
Men jag höll mig till ramen för passet och lyckades hitta en lunk som tog mig sakta framåt med rätt puls.
Nog för att jag svettades, men när träningen var avslutad var jag inte nämnvärt trött. (Kanske är det som är tanken?)

Hemma tänkte jag att med denna icke trötthet kan jag ju lyckas klämma in lite benstyrka när jag ändå håller på. Så jag plockade upp några kettlebells, gummiband och yogamattor och lockade med mig de två små ut på altanen.
De tyckte det var en jätterolig ide och högg gladeligen in på alla mina attiraljer.

Vi (läs; jag) kom på tre olika övningar (jag körde min gamla planering jag alltid jobbat efter) som verkade roliga för stunden. Och så gjorde vi en cirkelträning av det.
Det blev enbensböj, knäböj med gummiband och enbent marklyft med kettlebell. Alla bra balans- och rumpövningar. Dessutom väldigt roligt att vi kan göra exakt samma övning trots styrke och storleksskillnader.

Vi körde på och det var lika jobbigt för oss alla. Vi pustade lite och sen sprang lilleman in. Han smet efter första varvet.
Men vildingen och jag körde på två varv till. Han är tuff min tolvåring. Och fylld av några för många kilon energi. Så att göra av med några med jämna mellanrum är ett måste. Annars pyser de ut lite hur som helst. Vilket kan ibland bli lite störande.

Så. Dagens träning gjord. Enligt klockan.
På det här viset kan jag ju springa imorgon igen. Lätt.

Kanske är det som är tanken.
Känslan av lätt.

Av Kattis - 27 juli 2020 21:14

Jag har raderat det.
Tog bort hela appen faktiskt. Kastat alla tankar om Lidingöloppet över bord.
För nu.

Igår fick jag ett meddelande vid frukosten. Min älskade vän ville ha sällskap på en liten feel good-runda i motionsspåret. Det brukar betyda en fem kilometerstur.
Och jag är ju inte den som är den. Trots att jag sprang 25km dagen innan och verkligen mådde dåligt därefter, måste jag ju ta tillfället i akt och haka på. Det är ju så sällan jag får möjlighet att springa med henne.

Så vi tog en lugn sväng i spåret och det kändes helt ok. Knäna gnisslade lite den första kilometern och jag var otroligt flåsig, lät som om jag aldrig sprungit förut i hela mitt liv, men i övrigt var det helt ok.
Häftigt.

Men som sagt. Jag har nu ändå raderat mitt löpprogram för Lidingöloppet. Har plockat bort den träningsappen och bestämt mig för att följa klockans rekommendationer fullt ut. Det är ju ändå det den är till för. Den läser av min puls från all träning, läser av vilopuls och sömnstatus. Nu provar jag att låta den sköta träningsplaneringen också.
Lade in ett träningprogram för en halvmara under hösten. Spännande att se vad det kan resultera i. Det är ju ändå en halvmara jag ska springa i vår.

Fast. Sen får vi väl se.
Lusten kan ju komma tillbaka.
Och då är det väl bara att springa lite längre. Så är jag nog av med den igen. Lusten alltså.

Idag blev det istället vilodag. Helt oplanerat. Men det är väl så det blir ibland på semestern. Och vilodagar ska ju vara bra har jag hört.

Av Kattis - 25 juli 2020 19:44

Yr och smått illamående ligger jag i ett försök till återhämtning i altangungan. Jag mår piss.
Släpar mig upp och in i köket för att rota fram nån glass. Jag behöver en. Min kropp kräver något för att komma igång igen. Ändå åt jag ju lunch för en stund sen. Men behöver socker.

Jag har idag lyckats med det jag inte klarade i lördags, för en vecka sen. Jag har sprungit 25km.
För att hålla nere pulsen så mycket som möjligt blev det väldigt långsamt. Därmed tog det otroligt lång tid.
Så här i efterhand undrar jag om det vore bättre att öka tempot lite för att istället bli klar snabbare. Fast det vet jag ju inte om jag klarat.

De första tio kilometrarna kändes sköna. Det rullade på och kroppen kändes otroligt bra.
Fem kilometer senare var situationen en helt annan. Jag betade av kilometrarna två och två. Drack och stoppade i mig lite energi.
Efter 23 km var jag helt slut. Benen kändes som betongpelare och huvudet tomt.
Jag gick några meter. Drack. Andades långsamt för att få ner pulsen.
Sprang en kilometer till. Upprepade.

Till slut pep klockan till och visade 25 med stora sifftor. Äntligen.
Med svåra steg tog jag mig hem den sista biten. Herregud så trött. Så onda ben.

När jag fått i mig vatten och resorb, stretchat, duschat och ätit lunch kröp jag upp i hammocken och slumrade. Så ofantligt trött. Och yr, svagt illamående och nästan lite sjuklig. Mådde inte alls bra.

När jag sen fått tag i min glass och sakta petat den i mig kom så smått kraften tillbaka. Illamåendet gick över och jag började känna mig som människa igen.
Socker. Ibland är det precis vad man behöver.

Mitt mål den här sommaren har varit att springa Lidingöloppsdistansen. 30km.
Men fy. Efter dessa 25 vete tusan. Nu gick lusten lite ur mig. Är det så här jobbigt och får mig att må så här dåligt.
Då vet jag inte om jag har lust längre.

Vi får väl se.
Nu har jag i alla fall klarat 25km.

Av Kattis - 24 juli 2020 09:58

Vi skrattar åt vår tokiga etapp upp från grottan, jämför olika rivmärken och skrapsår, kollar våra olika aktivitetsstatusar (hur många steg har vi gått egentligen och vem har redan fyllt sin rörelsering) och vilar ut inför den sista leden. Den som tar oss tillbaka till bilen.

Vi vandrar snart vidare.
Jag hör snackas om smärtor i knän och trötta ben, ser att lilleman är rejält matt. Men tänker att det som inte dödar, det härdar.
De kommer växa av att utmanas, se sin kraft vara mycket större än de tror. Få en större självkänsla. Det är bra. Det är bra att de har lite ont och är lite trötta. Vi pushar gränserna.

Vi vandrar längs den andra kustremsan nu. Det är öppnare och vi passerar hagar och lite kreatur på vår väg tillbaka mot bilen.
Eftersom vi inte riktigt vet var bilen står och inte heller vet var vi befinner oss har vi ingen aning om hur långt vi har kvar. Vi bara vandrar.
Plötsligt inser Lilleman att han glömde sin vandringsstav uppe vid glasskiosken. Vi har redan gått i en timme sen vi lämnade fyren, så att gå tillbaka finns inte på kartan. Inte på någon karta.
Ledsen tar han mig i handen och går med tårfyllda ögon jämte mig. Vi vandrar vidare med vår pinnsorg, Lilleman beskriver hur perfekt pinnen var i sin avskalade form och släthet. Hur den var alldeles lagom lång och hade en bra form för hans hand.
Hans lilla hand som nu vilar i min. Älskade gosse.
Jag vet att han är trött men hans sorg är på riktigt. Jag förstår honom. Det var en fin pinne.

Vi hittar kanske en ny, försöker jag. Men vet att det är ingen ide. Det är inte samma sak. Den pinnen han vandrade över Kullaberg med är borta.

Till slut tar tröttheten över och sorgen byts åter igen ut mot ilska. Nu ska han flytta in igen. Precis här. Han ska bygga ett hus exakt här, för han tänker inte gå ett steg till.
Ok. Men först räknar vi ledmarkeringar, säger jag. Räkna till tjugo röda markeringar, så ser vi om vi kommit fram till bilen då.
Det kan inte vara så långt kvar, tänker jag tyst för mig själv.
Gossen börjar räkna väldigt bestämt. Håller noga koll på varenda liten färgplupp. Han är snabbt uppe i fem stycken.
Rackarns. Det här går fort.

De som går längst fram är inte längre inom synhåll. Vi går i vår egen takt. Går och räknar markeringar.
Sexton. Sjutton, räknar gossen högt och tydligt. Lite så där bestämt, att kolla nu mamma, vi är redan på sjutton.

Plötsligt kommer en äldre bror tillbaka över backkrönet. Vi är framme, ropar han. Bilen står här borta.
I samma stund böjer sig Lilleman ner och plockar upp en ny pinne. Nöjd vandrar han den sista biten till bilen.

Slutet gott allting gott.
Denna tisdag vandrade vi 16km längs de stundom väldigt lutande lederna på Kullaberg. Det är en dag jag kommer minnas och hålla varmt om hjärtat en lång tid framöver.

Av Kattis - 23 juli 2020 19:31

Youtube.
Skulle önska att det inte fanns. Men mina barn är som alla andras och har hittat samma knäppisar som alla andra. Sett det alla andra sett. Som Jocke och Jonna.
De har med sin serie Spökjakt bland annat varit ute på Kullaberg och letat efter bevis på spöken.
Så när vi, tre meter från bilen, hör glada utrop bland tonårsgänget som ser skylten som visar mot Kullamannens grav, på helt fel sida och åt helt fel håll, ger vi bara efter direkt. Klart vi ska dit. De måste ju få se vad det nu är.

Vi vänder om och knatar i pilens riktning. De trötta barnbenen är plötsligt inte så trötta längre.
Det är inte särskilt långt. Uppför en liten backe så ligger den där. En stor sten. På den har någon skrivit Kullamannens grav med mörk spritpenna. Men det ser inte mycket ut för världen.
Besvikelsen står skriven i samtliga barns ansikten. De trodde det var mer. Att det var nåt större.
En lärdom så bra som någon. Den bild som målas upp i de digitala plattformarna stämmer sällan med verkligheten.
Vi tar några kort och backar tillbaka till där vi var för en stund sen. På väg åt ett annat håll, på andra sidan.

Sen följer några timmars vandring längs den blå leden. Vi passerar någon utkiksplats med hänförande utsikt över hav och klippformationer. Det är hisnande brant och otroligt vackert.
Lilleman vandrar med sin nyfunna stav, en snabbt älskad promenadkompis som passar utmärkt att trycka genom alla möjliga håligheter vi passerar. Den sitter bra i handen och har perfekt längd. Han är nöjd.

Väl uppe vid fyren är det en trött skara som ramlar ihop på en liten gräsplätt för att samla sig och fylla på med diverse vätska och energi.
Vi ser på utsikten och känner på blåsten. Vilar.

Snabbt hägrar ändå grottan längst ner vid bergets fot och alla har plötsligt fått ny energi och är riktigt nyfikna och vill ner och titta. Så vi tar en sväng dit ner tänkte vi och packade ihop oss.
Det är en otymplig strapats att ta sig över de enorma klippblock och stenar som utgör kustkanten.
Vi följer de ditmålade pilarna som visar riktningen mot Silvergrottan. Havet visar oss sin enorma styrka och vågorna slår med kraft mot klipporna, bildar skumberg som med vindens hjälp yr omkring oss. Det är vackert. Så vackert.

Grottan visar sig vara en väldigt trång liten historia. En in-och-vända-variant. Men vi blir ändå kvar där utanför en bra stund. Njuter av att se havets mäktighet. Ungdomarna fotar och fotas och jag pickar återigen mig själv på axeln, njut nu. Njut.

När vi bestämmer oss för att gå tillbaka upp tycker sig min lilla tolvåriga vilding att han hittat en annan väg upp. Rakt upp från grottan. Vi ser att det nog går en stig där. Om än svårtolkad. Men vi klättrar uppåt.
Det är brant. Riktigt brant och stigen är verkligen minimal. Vildingen går först. Försvinner snabbt i de snårigheter som döljer det som skulle kunna vara en stig.
Vi andra kommer efter. På olika avstånd.
Jag hör vildingen tjoa med jämna mellanrum när jag ropande undrar vart han tog vägen. Gick du verkligen här? frågar jag när stigen viker in i ett snårigt buskage. Jadå, ropar han tillbaka. Gå in mellan grenarna bara.
Okej. Jag kryper in och tar mig mellan de grova grenar och taggiga snår som bildar en koja över det som skulle kunna vara en stig.
Jag fortsätter framåt. Jag ser ju att det finns en stig. Eller funnits. Men den är ju rätt svårframkomlig.

Rätt vad det är tar den slut. Mot en betongvägg. Ovanför är en plattform med staket. Jag har kommit upp till fyren. Det är betongplattan runt Kullens fyr som gör stopp för min väg. Här tog stigen slut. Eller. Vi kan nog konstatera att detta inte var någon stig.
Sakta med säkert samlar vi ihop oss där uppe. Tonåringarna ramlar upp över staketet. De ser lite trötta ut. Vi peppar dem med glass.
Kaffe och glass vid fyren på Kullaberg, tillsammans med alla dem som betyder mest för mig i hela världen.
Pickar mig på axeln. Jag vet. Njut nu.

Av Kattis - 23 juli 2020 08:29

Tisdag fortsätter.

Jag är en sån där person som glömmer saker väldigt lätt och kan kanske uppfattas tankspridd. Men jag lever i nuet. Är väldigt bra på att verkligen ta in det som pågår just nu. Koncentrerar mig på det jag gör.
Och i bilen på väg till Nimis sitter jag och suger i mig känslorna, fotomemorerar vyerna och knackar mig själv på axeln. ?Du är här nu. Det är nu det sker. Njut. Njut. Njut.?
Och jag njuter. Hela dagen. Mitt hjärta dansar sig fram bland stenigt branta leder, själen sjunger sig upp längs de kala bastanta bokstammarna. Det är så vackert. Jag är så lycklig.

Jag går sist. Då kan jag se hela min älskade flock traska där framför mig. Se de söta ungdomsparen gå hand i hand, se min högaktiva tolvåring fladdra runt och babbla med allt och alla, sprida sin glödje med sin busighet till alla som råkar komma nära.
Jag går där bak och bara ser på dem. Ser hur de faktiskt valde att få följa med på denna vandring. Valde att få umgås.

Vi vandrar först ner till Nimis. Hänförs av detta häftiga bygge som skapar nyfikenhet hos varenda en. Från yngsta till äldsta. Att få tränga sig fram och igenom detta drivvedsverk är jättespännande. Och vackert.
Alla fotar. Det tar jag som ett gott betyg. De känner värdet i denna utflykt.
Men jag vet att vi ska upp igen.

Det är som brantast längst ner. Men jag hävdar envist att det är lättare att gå upp, bara jobbigare.
Att gå ner är svårt, lätt för att halka, glida neråt. Benen måste ta emot hela kroppens tyngd för varje steg, tills musklerna darrar av ansträngningen.
Att gå upp är lätt. Tyngden ligger framåt och halkrisken blir därför minimal. Men det är jobbigare konditionsmässigt.
När vi kommit halvvägs upp är de flesta jättetrötta och minstingen arg. Tänker bygga hus här. Han flyttar in. Vill inte, kan inte, gå längre.
Men tänk vad vi fått se, försöker jag. Om man vill se och uppleva häftiga saker måste man vara beredd på att kämpa lite.
Nej. Han håller inte med. Nimis har plötsligt minimerats till en obetydligt brädhög. Inte värt, säger han.

Jag vet ju att det snart planar ut sig och när vi väl kommit upp och fått gå lite nerför kommer kraften tillbaka. Vet också att detta var ju bara början. Bara en instickare. Själva vandringen har inte börjat än.

Vi dricker massor och några äter ett par mackor när vi återvänder till bilen. Själv är jag redan lunchhungrig och slukar en ost och skinksmörgås. Jag som håller mig ifrån bröd i vanliga fall, njuter av det desto mer på resor som den här. En macka är så lätt att göra både lunch och mellis av.
Sen styr vi om våra bilar för att ställa dem högre upp på Kullaberg, för att få en lagom vandringssträcka runt fyren.
Vi hittar perfekta platser och lyckas till och med göra ett toastopp innan vi beger oss ut längs leden igen.

Vi vandrar vidare.

Av Kattis - 22 juli 2020 11:32

Hotellfrukost. Lyssna till ordet. Hotellfrukost.
Är det nåt som är lyx så är det just hotellfrukost.
Den måltid jag längtar mest efter under en semestertripp är morgonmålet. Speciellt då vi bor på hotell.
Frukostbuffe på hotell med färsk juice, nybakat bröd, äggröra och bacon, mängder av olika pålägg och grönsaker. Paprika på ost och tomat på någon lyxig skinka.
Gott kaffe och juice på blodapelsin och morot.
Ahhhh. Hotellfrukost.

När vi gick upp tisdag morgon på Scandic hotell i Helsingborg för att äta vårat ordentliga mål, som skulle få oss att klara hela dagen full med vandring, fick vi inte någon hotellfrukost.
Nej, på grund av denna coronaepedemi hade vi blivit rådda att boka frukostboxar. Eftersom de endast tillät gästerna att gå fram en och en till buffen för att ta åt sig av frukosten. De berättade att det blev en väldig kö. Femhundra pers som vill ha frukost, som får hämta en och en.
Suck.

Jag säger det med en gång. Jag är ofantligt trött på denna hysteri.
Hur vore det om alla dem som är i riskzonen och som är rädda höll sig hemma, så kunde resten av samhället rulla på som vanligt. En vältränad, hälsomsamt levande och frisk person som får covid får ofta endast som en kraftig förkylning.
Men. Det skulle jag väl inte ha sagt. För det får man ju inte säga. Fy på mig.
Blä.

Jaja. Tillbaka till frukosten.
Vi fick jättefina frukostboxar med yoghurt, musli, bröd, pålägg, juice och kaffe. Så det var fint och gott. Men att trängas på hotellrummet och smula ner var mindre roligt. Speciellt eftersom det inte städas nu för tiden, bara vid gästbyte.

Bilarna rullade iväg vid nio, precis enligt mitt planerade dagsschema. Ryggsäckar fullpackade med köttbullemackor, drickor och äpplen och fötterna klädda med bra skor styrde vi mot dagens första etapp. Nimis.
En gång i tiden då barnen var små var skåne ett årligt resmål varje sommar. Då vi hade husvagn. Då bodde vi alltid i Mölle och vandrade på Kullaberg.
Nu är det tio år sen vi sålde husvagnen och minst lika länge sen vi var här. Men jag har längtat, så många år som vi sagt att vi ska ta oss hit. Och gå ner till Nimis.

Äntligen är vi på väg.

Av Kattis - 20 juli 2020 10:26

Regnet smattrar mot rutan och i bilen är det alldeles tyst. Mannen rattar oss söderut med ljudbok i öronen, själv har jag boken i knät.
Bak sitter de tre små grisarna, varav minst en sover. Vi startade ganska tidigt, men inte i ottan. Ändå är någon liten trött. Det är sövande att åka bil.

Vi är på väg mot Skåne. Helsingborg, Höganäs och Mölle. Kullaberg. En av Sveriges vackraste platser. Vi ska vandra.
När beslutet togs och lades fram för familjen var jag beredd på att de två paren, 18- och 17-åring med flickvänner, inte skulle vara intresserade. Jag var tydlig med ändamålet för resan. Vandring.
Döm om min förvåning när alla ville följa med. Tyvärr jobbar ju den äldsta, den stackarn fick ingen semester alls i år. Mer än någon vecka innan högskolan startar.
Men de andra ungdomarna ville med.
Och de tre små grisarna (som inte är så små längre(14/12/10)) har inget val. Sorry.

Vi fick helt enkelt packa ihop oss i två bilar, fylla dem med vatten och frukt, och rullade sen hemifrån straxt innan nio.
De två paren åker tillsammans i en egen bil. Säkert med en ungdomlig känsla av frihet och smak av vuxenliv. Härligt.

Och nu flyter vi fram här, längs Vätterns strand, med regnet strilande mot rutan.
Njuter.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards