En bit ur mitt liv

Alla inlägg under maj 2020

Av Kattis - 31 maj 2020 17:52

Syrenens doft och blöta handdukar omger mig. Poolleksaker ligger utströdda över altanen och tystnaden känns som ett tryck i öronen. Det har plaskat, skrattat och varit högljudd lek här ute hela dagen. Nu har lugnet lagt sig som en trött filt över oss allihop.

Potatisgratängen står i ugnen och oxfilen ligger och vilar i väntan på stekning.
Det blir god middag idag.
En god dag rakt igenom.

Mors dag.

Av Kattis - 31 maj 2020 08:48

Sonen körde oss. Det är skönt när det finns fler körkort i familjen.
Mannen bestämde sig, efter en morgon av velande, för att göra mig sällskap.
Jag förstod i mitt förnuft att det betydde två saker, det skulle gå för fort i början och det skulle inte bli så långt som jag önskade. Men det skulle bli ett mysigt, gemensamt äventyr.

Med en liten flaska vatten och en energibar lämnades vi på parkeringen vid ett turistmål längs sörmlandsleden. Och därifrån var det bara att ta sig hemåt.
Jag älskar den känslan. Att droppas av någonstans för att därifrån springa hem.

Leden gick direkt uppåt. Berg, tvära svängar, decimeterhöga rotsystem och en vacker utsikt.
Tack vare höjdmetrarna blev aldrig hastigheten för hög och det var sällan det ens gick att låta stegen flyta på.
Det var otroligt snirkligt och stenigt.

Vi turades om att vara den som låg i täten och drog. Maken gjorde det mer i början och jag lät mig ligga i hans fotspår och släppa kollen på markeringar och passager. Följde bara efter.
Det gick mycket uppför. Mycket nerför. Många skrevor att ta sig förbi och många stenrös att ta sig ner för.
Jag förväntade mig i början att min omtänksamme man skulle stanna upp, vända sig om och räcka mig handen vid de svåraste utförklättringarna. Men det gjorde han inte. Han hade fullt sjå med att hålla ordning på sina egna trötta ben.
Min första reaktion var besvikelse, en hundradels sekund av irritation. Varför ser han inte till så att jag kommer ner ordentligt?
Sen slog det mig.
Han vet att jag klarar det själv. Han har sån respekt för min kapacitet att han inser att jag inte behöver hjälp nerför stenarna. Han vet hur stark och tålig jag är.

Och för det älskar jag honom villkorslöst.

Vi kom inte så långt jag har planerat. Men så visste jag heller inte riktigt hur otroligt svår terräng denna del var. Och mannen springer inte hälften så mycket som jag, speciellt inte på skogsstigar, även om hans kondition skulle klara ett maraton vilken dag som helst. Fast inte i skogen.
Vi kom ändå väldigt långt. 17km. Vi sprang, klättrade, segade oss fram under två och en halv timme.

Och tillsammans fick vi ett gemensamt äventyr.

Av Kattis - 30 maj 2020 11:22

Frukostgröten sveptes i ett nafs. Den smakade himmelskt. Var det för att jag var så otroligt hungrig eller för att jag åt den i morgonens första solljus på altanen, omgiven av allsköns fågelsång. Det vet jag inte. Och det kan ju kvitta. Gott var det i alla fall.

Sippar kaffe. Andas. Huttrar lite i min tjocka munktröja. Vilken skön dag. Vilken skön tid.
Den här tiden, veckorna innan sommarlovet, är så fyllda av pre-njutning. När man myser så till fullo av insikten att snart kan jag njuta av underbara och lediga dagar i en lång tid framöver. Den känslan är helt fantastisk. Suger på den. Vill att den ska räcka länge.

Det är lördag idag.

Plötsligt kommer liten ut, insvept i en stor grå filt kryper han upp i min famn. Vi lyssnar till björkens rassel och fåglarnas olika läten. En koltrast klara sång är det som fångar vårt intresse mest. Det är vackert.

Jag har en liten plan för dagen. En önskan. Jag hoppas jag ska kunna få skjuts till en plats en bra bit härifrån, till ett slott som ligger längs sörmlandsleden. För att sen få springa leden hem.
Jag vet inte riktigt hur långt det blir. Kanske två mil. Men om jag inte pallar kan jag alltid ringa om skjuts den sista biten hem.

Jag gjorde en liknande tur för ett par veckor sen. Men längs en annan sträcka.
Fick skjuts till en punkt och sprang hem. Fast jag sprang hem och vidare, så jag fick bli hämtad när jag var klar.
Det blev 21km och två och en halv timmes löpning längs vindlande stigar. En väldigt kuperad sträcka med enormt vacker natur.
Att jag gjorde löpningen själv gav mig en nästan euforisk upplevelse. Det var förbluffande. Med fågelkvitter och vindbrus i öronen sprang jag upp och ner för berg, såg enormt vackra utsiktsplatser och nötte kilometer efter kilometer. Helt underbart.

Det vill jag göra igen.
Idag.

Av Kattis - 30 maj 2020 09:00

Av Kattis - 30 maj 2020 08:59

En ny träningsklocka har jag fått i morsdagspresent. Fast någon vecka för tidigt. Vi har jobbat på vårt samarbete den här första tiden. Det har gått sisådär.
Den uppmanar mig till långsamma löppass och vila. Och jag springer fort och är inte alls vilotypen.

Det finns en funktion på klockan som heter konditionstest. Den drog jag igång för att se hur den träningen var uppbyggd. Kunde jag köra det som löppass imorgon?
?Lägg dig ner och vila?, sa då klockan åt mig. ?Jaha?? tänkte jag. Men gjorde som den sa. Sen fick jag ligga där ett par minuter innan den var nöjd.
Mannen skrattade högt och tyckte genast att det var en klocka för honom.
Och det är lite så min och klockans relation har startat den här första tiden. Jag förväntar mig att den ska peppa mig att springa snabbare och den säger åt mig att lägga mig och vila.
Suck.

Den försöker dessutom att lära mig detta med löpning i olika pulszoner. Att jag ska springa mina pass i ett förutbestämt pulsintervall. I en viss hjärtbelastningszon.
Och den ber mig hela tiden om de låga zonerna, vilket gör att jag måste springa löjligt långsamt. Blir omsprungen ideligen och känner mig riktigt dålig.
När jag sen sprang som jag ville, helt på känsla, hamnade jag i de högsta zonerna. Men det var det som kändes bra.

Så häromdagen, när klockan fortfarande tjatade om lågintensiv träning, drog jag igång systemet då jag ändå gick ut på en av mina vanliga kvällspromenader.
Och sannerligen. Vid hemkomst.
?Bra jobbat. Denna träning hjälper dig att bygga upp din grundkondition och förbättrar kroppens möjligheter att förbränna fett.?
Ja, men då minsann fick jag beröm.
När jag sprang och höll mig i zon 4-5 under en dryg timme, då var den tyst. Men när jag tog en nedrans promenad. Då. Då får jag värsta utmärkelsen. Va?

Tänker att det tar någon vecka eller två innan vi förstår varandra.

Av Kattis - 22 maj 2020 12:10

Med kaffet i hand, boken i knät och solen i nacken sitter jag tillbakalutad i brassestolen på altanen. Blev en kort dag på jobbet idag. Inte många barn på fritids denna klämdag och min uppgift att packa ner sånt som måste flyttas undan inför sommarens renovering, var snabbt avklarad. Det mesta fick jag gjort i onsdags.

Dagarna börjar bli lätträknade nu. Inte många kvar till den långa härligheten. Sommarlov.

Hösten är ännu något oviss, inte helt hundra precis hur den kommer falla på plats. Blir det jobb enbart eller får jag öven chans att plugga lite vid sidan av? Ser med spänning fram emot att se pusselbitarna falla på plats. Förhoppningsvis problemfritt.

Men det är långt kvar.
Nu njuter jag. Sippar kaffe. Läser bok.
Och räknar ner till sommarlovet.

Av Kattis - 13 maj 2020 21:51

Livet spelar på mina nerver.

Vaknar nyfiket upp varje morgon. Ser med spänning fram emot varje dag. Vad för händelser kommer läggas inför mig den här dagen? Kommer någon ny att möta mig, eller kommer någon ge mig ett möte på ett nytt sätt?

Alla människor bär på så fantastiska historier. Häpnadsväckande händelser som innebor både sorg och ofantlig lycka.
Det är bara så sällan man får chansen att ta del av dem.

Jag tänker ofta att det vore häftigt att skriva en bok med allas olika livsöden. Som mängder av noveller.

Livet överträffar dikten.
Alltid.

Av Kattis - 11 maj 2020 18:41

Med fötterna på det grova ekbordet sitter jag i soffan och jäser efter maten. Kebab med pommes. Det är så himla gott.
Mättnaden bäddar in mig i en djup trötthet och jag riktigt njuter av myskänslan.

Kaffet på bordet är halvt urdrucket, men eftersom jag är färdigtränad och inte vill pigga på mig så där avsevärt, är det bara koffeinfritt i min kopp. Det är precis lika gott men utan risk för sömnrubbningar.
Om man nu får sånt.

Måndag idag. En bra sådan. Solen har lyst hela dagen, så även nu, fast det har varit rejält kyliga vindar. Varje rast har jag och min lilla följeslagare rännt runt över skolgården på jakt efter lite lä. Väl i lä har det varit ljuvligt att vara utomhus.

På dagens agenda stod sen löpning. Sjukgymnastens order gäller mjuk underlag. Och skogslöpning är ju något jag älskar.
Jag är egentligen i den veckan av mitt löpprogram som avslutas med en halvmara. I helgen var det planerat att jag skulle persa på 21km och komma under två timmar.
Men den planen flög snabbt sin kos när jag plötsligt inte tilläts springa på asfalt.

Jag hade bestämt mig för att be om hjälp med min rygg redan innan den började braka igen. Kanske var det lägligt att den ändå brakade i samma veva som jag skulle till sjukgymnasten på mitt första besök. För då fick hon ju se den i sitt sämsta skick.
Hade jag inte varit där och fått några direktiv hade jag ju varit igång och tränat precis som vanligt för länge sen. Men nu gör jag som hon säger. Är det mjukt underlag som gäller, så är det så.
Halvmaran får läggas på is.

Målet nu är att följa sjukgymnastens träningsprogram tills jag blir godkänd för att dra marklyft och träna tung styrka igen.
Målet nu är att bli hel. Hel på riktigt.

Om. Om. Jag säger OM det är möjligt.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards