Sjuder, bubblar och fräser. Ja rent av kokar gör det! Inom mig. Arg som det argaste bi. Kolosalt svart av ilska känner jag mig. Och det tär något fruktansvärt på mina krafter. Blir alldeles matt. Och varm och svettig, så klart när det kokar så… Vet dock inte riktigt vad jag ska göra av mina aggressioner. Riktat dem åt rätt håll har jag. Som att hälla vatten på en gås var det. Verkningslöst helt och hållet. Skänkte bara mer glöd åt brasan. 'Tyst. Ta till mig. Tänka.' fanns liksom inte på världskartan i det hålet. (tomhålet) Schhhh. *fingret för munnen* Hör ni? Det har slutat puttra nu! Det gick visst att knappra sig ur brasan också. Skönt! Fast jag borde fortfarande få duscha…

Reslusten kom plötsligt över mig

-"Tar han sig framåt?"

Sjuksystern på bvc ställer de vanliga frågorna när jag är där för månadens mät och längdkontroll.

Samma härliga tjej som vägt och mätt den större delen av min barnaskara.

Och fram tar han sig ju min lilleplutt.

Och tar han sig inte fram själv, så är det någon annan som tar honom någonstans!

Elvis är familjens stora kelgris. Vare sig han vill det eller inte ;-)

För alla övriga familjemedlemmar vill ju kela med honom.

Krama, bära, busa, leka.....

Gränsen går vid blöjbyte.

Där tar jag stopp.

En bror har faktiskt velat. Men det vill inte jag.

Knäpp eller?

Hjälpa till och klä på och klä av okej. 

Resten sköter jag helst själv.

Att vara så älskad måste vara härligt!

Livets medelpunkt.

Att älska någon liten så högt. Också härligt!

Läste någonstans för länge sedan att orsaken till de framavlade plattnosiga hunddjuren är att valpar alltid har väldigt små och korta nosar, och att det väcker därmed allas modersinstinkt/omsorgslusta att se en hund med kort nos. 

Att det därför omedvetet tolkas som fantastiskt sött.

Varför älskar vi alla bebisar/valpar då?

För att de är så otroligt försvarslösa?

För att vi känner oss behövda?

För att vi blir stärkta av att få rå om någon annan levande varelse?

Avskedet av en älskad fyrfota vän är så kolossalt svårt.

Vilket i mångas ögon kan vara svårförståeligt.

Det hänger nog samman med, inte bara det faktum att de är just våra älskade vänner, utan även att de är så försvarslösa. Vi har vårdat och ömmat för dem under (förhoppningsvis) många år.

Deras liv har legat i våra händer.

Om man någon gång kan säga att man axlar herrens roll, så är det väl just då man beslutar att någons liv är tillräckligt dåligt för att avslutas.

Att få äran att vårda och ta hand om en liten varelse, människa som hund, är ett privilegium. Lycka.

Men det är dessutom ett livsavgörande ansvar......