Papper, sidor. Datoriserade broschyrer.

Blanketter. Bokstäver och tomma fält.

Att det alltid ska vara så svårt att komma till skott!

Trots att jag var fast besluten i att få saken ur världen inom brådaste rappet direkt jag fick den i mina händer, så blev det inte gjort förrän de sista dagarna i alla fall.

Suck! 

Det har liksom blivit lite i sakens natur att vara ute i sista sekunden....

Deklarera.

I första andetaget spänns varenda muskel. En vag känsla av panik infinner sig.

Fast när man väl bestämt sig för att ta sig igenom det hela.

Sätter sig med papper och information.

Så är det ju riktigt kul.....

Ännu roligare när det är avklarat.

Värt att fira!

Firmafest......med mig själv.

Bilder som ler mot mig.

Lyckliga vackra människor.

Vackra lyckliga smala.......

Smala smala smala. Och lyckliga.

Betingelsen blir per automatik smal=lycklig.

Det spelar ingen roll hur stark vetskapen är kring funktionerna med datoriserade fotomontage och suddningsteknik.

Känslan är befäst.

Och det blir den tidigt.

Nio år, sitter och tittar i klädkataloger. Ser på dockorna i skyltfönstret.

Att härma är en absolut nödvändig medfödd drivkraft.

Det är med den viljan vi lär oss allt. Från att vända oss, via att gå till avancerad datorteknik.

Det är den kunskapen, att härma, som skapat människan till den enormt välutvecklade och välutbildade art vi är idag.

Så när nioåringen, eller nittonåringen, ser en snygg tröja på skyltdockan i fönstret vill h#n att den ska se likadan ut på sig själv.

Och gör den inte det, finns direkt drivkraften där att förändra det h#n kan. 

Sig själv......

om inte kung, så stövelknekt