En liten ynklig och febrig gosse har gnällt och skrikit sig genom natten.

De sovandes minuterna kan räknas som ytterst få. Trött är gossmor, men dagen låter sig vaknas oavsett hur kort nattens sömn har varit.

Liten prickig gnällspik vill varken äta eller dricka, matas med glass i ett försök att få ner någon form av vätska. Det blir väl dagens uppift, peta i liten.....vad som helst.

Så har då även Elvis fallit under vattenkoppornas blåsor. Skönt att få det avklarat, som jag sagt så många gånger, men usch vad det var jobbigt för denna lilla mannen! :-(

De andra klarade det utan någon märkbar problematik. Så att det är lättare ju mindre man är, stämmer inte alltid.

Dagarna har runnit iväg den här veckan. Två av dem har jag spenderat på skolan, i min egen utbildning till problemhundskonsult. Och de dagarna är alltid lika fantastiskt underbara och otroligt givande!

Men det blir alltid lite konstigt för barnen när mamma plötsligt är borta. Känslorna hamnar på ytan för någon och en annan blir lite låg i största allmänhet. 

Och för gossmor själv tar det någon dag att hitta tillbaka till kontrollen när jag väl är hemma igen.

Den där kontrollen som det är så förskräckligt svårt att släppa....