My guys

Att sitta i en svagt upplyst kyrka. Med stilla fladdrande ljus omkring.

De vita stenväggarna vackert stämningsfulla. Och sången som förhöjer allt till något sagolikt....

Inte många skulle säga sig anse det otrevligt. De flesta själar skulle nog njuta och erkänna det vara en härlig stund.

Så varför tar vi oss aldrig den tiden? Varför lägger vi de mysiga stunderna längst ner på prioriteringslistan?

Tror vi att vi måste bära på en överjordiskt stark övertygelse om en herre vid namn Gud, sittandes på den ståtliga guldtronen där ovan, för att vara berättigade en plats i bänkraden? Måste vi vara alldeles genomfrälsta för att känna tillfredställelse av en skön stund i en vacker kyrka?

Självklart inte!

En vacker stenkyrka i fladdrande ljussken..........är värt en timme då och då.