Så underbart söt!

När jag var liten var jag mycket hos min farmor. Eftersom min mamma var ensamstående, och min pappa flyttade till andra sidan av landet, var farmor den som ställde upp och tog hand om mig då min mamma behövde hjälp. Vilket var rätt ofta då hon jobbade natt!

Hos farmor hade jag en del leksaker, främst min pappas och hans systrars gamla avlagda grejer. Absolut inte att förringa, för det var saker jag faktiskt tyckte mycket om!

Speciellt en liten leksaksbil med ratt på taket som gick att styra. En liten röd volkswagen. En bubbla.

Jag kallade den för bebi-bil, hade nån barnslig tanke om att världen styrdes av jättar, och att en bubbla måste ju vara jättebebisarnas bilar... Hm, jag vet...

Och fortfarande ropar jag till så fort jag råkar på en gammal vw, vare sig det är en liten bubbla, buss eller en sådan däringa söt flakis. Jag kan inget om dem, jag är bara barnsligt förtust i deras utseende!

Nu när vi är i full gång med jakten efter vår lilla projektbuss för nästa sommaräventyr har vi ju snubblat över dem ett flertal gånger.

Tyvärr inser jag ju att de är på tok för små...

Jag kan inte låta bli det, men jag biter mig i läppen och kämpar mot tårarna.

Stämningen när vi kommer in på Stadium Arena i Norrköping är helt uppåt väggarna!!

Hela arenan är proppad av lägrets alla ungdomar och de skriker, nej de jublar och tjoar. Sjunger och hoppar i rena glädjeyran! Det är känslor som bubblar här inne!

Högt upp i luften flyger konstant neonfärgade tygfrisbees med någon känd reklamlogga på. De kastas från ena änden till den andra, flera stycken åt alla håll. De studsar runt i samma anda som alla lägermedlemmar.

Som om inte de jublande kidsen håller volymen i topp tillräckligt, dunkar dansant musik på så hög volym att man studsar runt där på publiksitsarna!

Det är med andra ord helt magiskt! Så där så känslorna får tårarna att brinna innanför ögonlocken.

Så många ungdomar, långt över tusen stycken, så glada och spralliga. Så känslostormande.

Och det var inte bara bakom mina ögonlock det brände där i Norrköping idag! Många var de rödgråtna ansikten vi mötte i folkmassorna. Många stod kramandes och hulkandes.

Minns själv avskedet efter månaden i England. Känslostormandes. Trycket i hjärtat. 

En sorg över att det som varit är förbi. 

Men mest en glädje över att det som varit också varit. Underbart.

Som jag snabbt plitade ner igår kväll i samma veva som jag förändrade bloggen lite, har familjen nu ingått i ett projekt av det större slaget.

Grabbarnas lägervecka och minnena av min egen språkresa i yngre tonåren förstärkte mina drömmar om att ge mina barn en liknande språkinlärning och upplevelse. Men som sagt, pengar för att skicka sex gossar på fyra veckors språkresa finns inte!

Då började mannen min att fundera på våra gamla tankar med en rejäl husbuss. Med en sån kan vi ta med hela familjen ner i Europa och landa lite var vi vill, hur vi vill och hur länge vi vill!
Och maken min har själv gjort sådana här bilresor ner till Spanien ett antal gånger som barn. Inte med husbuss, men väl med både tält och husbil! Så det känns ju knappast omöjligt.

Nu gäller det bara att hitta en buss!
Och vi letar och tittar och funderar.
Den får inte vara för gammal och skruttig. För vi vill inte fastna med ett ihoprasat färdmedel någonstans långt ner i Europa!
Och den får inte vara för ny och fullt inredd för den ekonomin har vi inte.
Så nu ligger sökandet på en ganska fin buss som inte alls är inredd för boende. Mer en linjetrafikshistoria som söker ny ägare.
En buss som vill byta liv helt enkelt!
För bygga kan ju mannen min. Och då får han ett projekt att pilla med som heter duga.
Men det är ju bara kul! Och jag vill va med. Kan säkert göra nåt nyttigt...
Tillsammans ska vi bygga vår perfekta husbuss!

En buss att ta 'Gossfamiljen on tour'!