Det är ett rent nöje att träna vår ungdomsgrupp i judo. De är alldeles fantastiskt trevliga och sympatiska individer allihop.
Och tuffa! Jag bombarderar dem med läskigt knepiga och svåra övningar och de kastar sig med lätthet in i allt jag föreslår och kämpar med liv och lust för att lyckas. Ibland tycks det stört omöjligt, men oftast går det.
Viktigast av allt - de vågar prova!

Vår huvudtränare är en av de två som startade hela vår förening en gång för många år sen. Då var han den enda med högre grad i judo, han är ju svartbältad sen länge, men från början fanns endast två tränare till med lägre grader som hjälpte honom med träningarna.
Det är han som lärt upp mig från allra första start. Som lärt upp alla mina barn.
Han har graderat mig successivt genom åren och ständigt manat på mig när jag kört fast. Som trott på mig och pushat mig ända tills jag lyckats.
Det är han som är en stor del av mitt ökade självförtroende, som fått mig att inse att jag kan mycket mer än jag tror.

Med hans hjälp byggde jag upp mig själv som judotränare för barn. Jag satt intill honom som hjälptränare och han stöttade mig i att känna mig stark i en tränarroll.

Idag hade jag så ansvaret för de äldsta ungdomarna i vår förening, ett träningspass som så många andra.
Jag satt som tränare och intill mig som hjälptränare satt - min lärare.
Plötsligt satt vi där med ombytta roller.

Livet.

Regnet smattrar mot fönsterbrädet vid köksfönstret och på väderrapporten talas om snö. Vet inte vad jag ska tycka.
Trivs rätt bra med regn och mörker. Tända ljus och gosiga filtar är så mycket mysigare då.
Snö...kan gott vänta till närmare jul.

Idag provades havregrynsgröt med kokos till frukost, efter tips från vännen. Tja, helt ok. Men det kan vara smaskigare med äppelmos. Håller mig undan det ett tag till.

Har köpt in keso för att prova inför arbetspassen. Vill inte behöva stressa med gröt klockan tre på morgonen.
Ska bara kolla vad som gör sig bäst till en kesofrukost.
Säkert något fruktigt.