Det blev ett superskönt pass på en dryg tolv km. Vi höll ett bra tempo på runt 6.10 och det var egentligen bara en backe, helvetesbacken även kallad, som fick oss att hamna över sjufart en kortare distans.
Backen är en seg jäkel och en hel kilometer lång. Börjar svagt lutande för att stegra sig allt eftersom man närmar sig toppen.

Jag har lagt min träningsfokus på styrka på sista tiden och började ett nytt styrkeprogram för två mån sen. Det jag nu börjar lära mig är vikten av vila och återhämtning. Jag är dålig på sånt.
I början av programmet körde jag lätt sju pass i veckan med en vilodag inslängd någonstans.
Men i och med att jag börjat lägga på mig mer och mer muskler och blivit tyngre, gått upp några kilo, har jag känt att löpning blir jobbigare och jobbigare. Så klart.

Så nu börjar jag lära mig att se till att ge benen ordentlig återhämtning innan de mest krävande passen. Och det var en rejäl skillnad nu när jag hade en vilodag mellan knäböjs-passet och långpasset i löpning.
Det känns jätteskönt att jag lät mig ha den dagen utan några större skuldkänslor. Vilket jag tidigare lätt fått.
Klapp på axeln till mig.

Kämpar med att mjuka upp min nackspärr efter konstens alla regler. Vill inte bli hindrad av värk. Sånt gillar jag inte!

Det står långpass på schemat. Tillsammans med löparkompisarna tränar vi för att förbättra uthålligheten inför ett planerat trailpass på 18km. En mysig tur längs leden då vi blir avsläppta långt hemifrån och löper hemåt. Just den känslan gillar jag skarpt. Att ta sig hem. Att inte bara springa en runda dörr till dörr.

Men morgonen bjöd visst på regn och då vädret säger sol om nån timme avvaktar vi och hoppas på det bästa. Får jag välja löper jag hellre i solsken än i piskande regn.
Men vi får väl se.
Precis som jag ogillar att bli hindrad av smärta vill jag heller inte låta vädret stoppa mig.