Hur långt ska vi gå i jämnställdhetens panik?

En man är en man och en kvinna en kvinna. Kan det inte få stanna vid det?! Varför ska vi alla försöka bli tvåkönade varelser? Visst ska vi alla ha samma rättigheter OCH skyldigheter, men vi behöver inte kämpa för att bli likadana biologiskt. Jag tycker vi ska värna om våra olikheter. Det är ju kontrasterna som höjer allt!

För mig känns det fruktansvärt kränkande att mina biologiska färdigheter ska kunna kopplas bort och omfördelas hur som helst.................

Det är jag som bär barnet, min kropp som byggs om och genomgår en total förvandling.

Det är jag som ska gå igenom en enormt kämpig och utlämnande förlossning, med risker och ibland väldiga smärtor och bestående men. Både fysiskt och psykiskt.....

Ska jag då bara lämna mitt barn för födoombesörjning av pappan och vara den som springer ut och "jagar resurser" för familjen?!

Kan det inte få vara min rätt att ta det "lugnt" den närmaste tiden och sköta om barnet?

Ett barn behöver en nära relation till båda sina föräldrar. Men relationen stängs inte för att barnet blivit ett! Barnet kan knyta an till sin mamma under det första året och sen mer till sin pappa under det andra. Barnet blir inte lidande för det!!

Denna panikartade jakt på "rättvisa" är patetisk och väldigt stressande för många föräldrar.

Att vi inte alla bara kan få vara som det var menat från början........

Mamma är mamma och pappa är pappa.